Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2013-03-01

Så ska kulorna rulla in i SKF

SKF:s bokslut kunde avrapporteras utan större friktion mot aktiemarknaden. På kort sikt oroas marknaden av hur bolaget påverkas av svag efterfrågan. I ett längre perspektiv är det intressantare att få veta hur SKF ska växa under det kommande decenniet. 

Fjolåret var ett mellanår för SKF. Aktiekursen stod still och utvecklades därmed sämre än börsens genomsnitt. Rörelsevinsten föll med 24 procent, främst på grund av en svag efterfrågan på den för SKF så viktiga europeiska bilmarknaden.

SKF har trots det ganska bleka året 2012 skäl att fira. På lördag, den 16 februari, är det födelsedag, eftersom det då är på dagen 116 år sedan de två göteborgsfamiljerna Mark och Callander höll den konstituerande bolagsstämma som grundade bolaget. Lite senare i vår, den 1 april, är det tio år sedan skotten Tom Johnstone tog över som VD efter Sune Carlsson. Mycket tyder på att dessa märkesdagar också markerar att SKF är på väg in i en fas där företagsuppköp blir det viktigaste sättet att öka koncernens försäljning.

Vi har redan sett vissa tecken på att företagsaffärer, eller det som SKF kallar struktur när bolaget i delårsrapporter och årsredovisningar redovisar orsaken till försäljningsutvecklingen, har blivit vanligare. I slutet av 2010 köpte SKF det amerikanska smörjmedelsföretaget Lincoln för 1 miljard USA-dollar, eller 6,7 miljarder kronor. Det var SKF:s största företagsköp på över 20 år.

Denna jätteaffär följdes under fjolårshösten av två affärer i miljardklassen genom köpen av två kullagertillverkare, tyska Blohm+Voss och amerikanska General Bearing.

Företagsköp har under de senaste decennierna haft en marginell betydelse för SKF. Under 1990-talet ökade volymerna i stället främst genom organisk tillväxt i kombination med priskrig som stod för den (magra) försäljningsökning som SKF då nådde.

I slutet av 1990-talet stod det klart att satsningen på marknadsandelar och storproduktion ledde till en situation där vinsterna varierade kraftigt, och inte sällan missade SKF de finansiella mål bolaget hade på den tiden.

Den svaga lönsamheten innebar en omläggning av strategin och sättet att arbeta när Sune Carlsson 1998 blev VD. Volymtänkandet och målet att vara störst på kullagermarknaden lades på hyllan, antalet produkter skars ned kraftigt och priserna höjdes.

Målet var att ett trimmat (där bland annat ståltillverkaren Ovako Steel försvann från koncernen 2006) och inte så marknadsandelsdrivet SKF skulle få både ökade och stabilare vinster.

Det lyckades. Tittar man på vad som låg bakom omsättningsökningen under de fem år som Sune Carlsson var VD stod prisökningarna för en större del av omsättningsökningen än högre volymer.

Den nuvarande VD:n, Tom Johnstone, har framgångsrikt fortsatt på den väg Sune Carlsson stakade ut. Priserna har fortsatt att höjas, samtidigt som volymtillväxten varit blygsam. Detta har visat sig vara en mycket lyckad strategi även under Johnstones tid vid rodret. Sedan 1998 fram till i dag har rörelsevinsten ökat med 10 miljarder kronor. Under samma period har omsättningen ökat med bara drygt 30 miljarder kronor, vilket betyder att SKF har gjort en vinst på en tredjedel av varje ny försäljningskrona.

 

Själva omsättningsökningen har under dessa år dock inte alls varit särskilt märkvärdig. Försäljningen har ökat med i medeltal endast 4 procent om året, vilket är bara hälften av det finansiella målet om en ökning på 8 procent per år.

Siffrorna visar tydligt att hög omsättning inte är något självändamål och långtifrån alltid ett bra mått på ett företags framgång. Det är en lärdom som SKF drog i slutet av 1990-talet och som fortfarande en del företag på börsen bör ha i åtanke. Under 00-talet, till exempel, halkade SKF ned från plats 17 till 22 på listan över Sveriges största företag, sett till omsättningen. Under samma period gick SKF upp från 32:a plats 2000 till 19:e plats på listan över Sveriges vinstrikaste företag.

Nu tyder mycket på att SKF går in i en ny fas, vilket om den klaffar även kommer att ge högre omsättning. De tre miljardförvärven de två senaste åren är ett tecken på att företagsköp hamnat högt på listan. Det är dessutom i linje med de finansiella mål SKF antog hösten 2010, då bolaget bland annat höjde marginalmålet från 12 till 15 procent. Vid denna målkorrigering höjdes även omsättningsmålet från tidigare 6–8 procent till 8 procent.

Denna skärpning av försäljningsmålet har inte alls fått samma uppmärksamhet som marginalmålet – antagligen eftersom SKF inte ens var nära att nå det gamla målet.

Tiden för att växla spår är utmärkt. Att fortsätta höja priserna är inte det lättaste i en värld där inflationen är i stort sett utraderad och efterfrågan tycks vara på väg nedåt. Dessutom undersöker EU:s konkurrensmyndighet, sedan november 2011, ett möjligt kartellsamarbete mellan tyska Schaeffler, som äger lagertillverkarna INA och FAG, och SKF.

Att stjäla ska man aldrig göra – i synnerhet inte när polisen står bredvid. Att höja priserna samtidigt som konkurrensmyndigheterna utreder prissamverkan är nog inte heller en särskilt god idé. Dessutom är förutsättningarna för att satsa på förvärvad tillväxt just nu alldeles utmärkta, givet dagens låga räntor. SKF har, som exempel, under året tagit nya obligationslån till en ränta på 1,83 procent. Med en så låg finansieringskostnad krävs inte mycket till vinster i det köpta bolaget för att affären ska gå ihop – eller till och med bli riktigt bra.

 

SKF har hyfsade finansiella resurser för att ge sig ut på förvärvsjakt. Såväl soliditeten som skuldsättningsgraden ligger bättre till än företagets mål om en skuldsättningsgrad på högst 50 procent och en soliditet på minst 35 procent.

Utan att rucka på dessa finansiella mål skulle SKF i dag kunna göra ytterligare ett par eller tre miljardförvärv. Till detta kommer det löpande kassaflödet på ett antal miljarder kronor, som SKF varje år drar in. Dessutom är frågan om inte SKF i detta konjunkturmässiga och räntelämpliga läge skulle kunna spänna den finansiella bågen ytterligare. Verksamheten är sällsynt bred, vad gäller både geografisk närvaro och kundstruktur. Lägger man dessutom till bolagets trygga ägarsituation i form av Wallenbergstiftelsen FAM som största ägare, med närmare 30 procents andel, borde kullagertillverkaren kunna utnyttja situationen till att öka belåningsgraden en bit – nu när pengar är i stort sett gratis.

Den stora frågan är vad Tom Johnstone kan tänkas vilja köpa. Ett problem är att SKF redan nu är störst på lagermarknaden med en marknadsandel på över 30 procent inom vissa sektorer. Att köpa ytterligare bolag på dessa områden gör att konkurrensmyndigheten kan finna skäl till att besöka huvudkontoret i Göteborg ännu en gång.

Troligare är att SKF kommer att leta lite utanför den breda farleden. Så gjorde bolaget vid köpet av smörjmedelsföretaget Lincoln, som tillverkar och säljer produkter som används i kombination med SKF:s traditionella produkter men där SKF tidigare inte haft någon egen verksamhet.

Finansiellt är läget rätt för att köpa företag. Men även verksamhetsmässigt är SKF mycket lämpat som företagsköpare, eftersom dess närmast unika distributions- och underhållsnät på 15 000 platser i 7 000 städer runtom i världen kan användas till att föra ut ett uppköpt företags produkter till nya marknader och kunder.

Ett område som SKF länge talat sig varmt för är förnyelsebar energi, och bolaget har det senaste decenniet skaffat sig en stor verksamhet inom vindkraft, som är storförbrukare av lager till vindkraftverken. Branschen har i dag stora problem och många underleverantörer med den. Här skulle SKF möjligen kunna finna företag att köpa.

På kort sikt kommer SKF:s utveckling på aktiemarknaden att avgöras av de svåra tiderna för europeisk bilindustri och det faktum att bolaget inte delar ut mer än 5,50 kronor per aktie för 2012. På ett par års sikt tror Aktiespararen dock att bolagets miljardaffärer kommer att ge störst rubriker.

När ett företag går in i en ny fas brukar det också ske ett VD-skifte. I SKF:s fall behövs dock inte detta, trots Tom Johnstones tio år på posten. Han är populär både i företaget och på aktiemarknaden, och resultatutvecklingen de tio senaste åren med en vinstökning på 84 procent skäms inte för sig.

Av: Ulf Petersson

Ur: Aktiespararen nr 2, 2013

Författare Aktiespararen

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.