Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2004-02-01

Från stadsmäklare till finansvalpar

Den svenska finansbranschen är bara drygt 140 år gammal. Uppväxtåren har formats av aktörer som fortfarande sätter sin prägel på marknaden. Entreprenörerna Bergs, Öhmans och Langenskiölds andar lever kvar än i dag, och deras arvtagare har en viktig roll på den svenska aktiemarknaden. Historien förklarar branschens form i dag och ger kanske en indikation på dess framtid.

Stockholmsbörsens födelse började med att stadsmäklare C. G. Hierzéel 1861 skrev ett brev till Stockholms Handelsförening, i vilket han önskar tillstånd att bedriva en fondbörs under ordnade former med ”Fondpapper, Lottbref, Obligationer och Actier”. Bakgrunden var att en stor obligations- och andelshandel för att finansiera järnvägsbyggen, rederier och gruvor hade uppkommit, och denna behövde nu organiseras.

Ett par år senare, onsdagen den 4 februari 1863, hölls Sveriges första fondbörsauktion i Stockholm. Det blev 22 avslut den dagen, varav 21 mäklades av Hierzéel. Den andra så kallade ”stadsmäklaren”, en kommissionär godkänd av staden, var G. A. Behrling. Under fondbörsens fem första år svarade Hierzéel för 92 procent av börsomsättningen, som totalt uppgick till 1,8 miljoner kronor.

– Under denna tid tilläts endast stadsmäklarna bedriva värdepappershandel, under formen av auktionsutrop, berättar Öhmans ordförande Claes Dinkelspiel.

Affärsbankerna fick inte delta utan byggde upp egna fondavdelningar, där de bedrev egen värdepappershandel. Det fanns även ”frimäklare” som stod utanför börsen. 1868 tillkom ordningsregler för börsen, den första börsordningen, och bland annat infördes en regel om att det var förbjudet att medföra hundar till börsen.

Det blev snart självklart att börsen behövde en bättre utformning och regelverk. Efter ingående överläggningar och förslag, bland annat hämtat från den danska börsen, inrättades ett nytt system 1901.

Seg start

Förhoppningen var att omsättningen nu skulle öka och att börsen skulle bli en bra kapitalkälla. 1901 års fondbörs blev dock ett misslyckande; handeln var lövtunn i början, och den första handelsdagen gjordes inte ett enda avslut. De tre första månaderna, oktober till december, omsattes värdepapper för blott 358 000 kronor (cirka 17 miljoner kronor i dagens penningvärde). Så låg hade omsättningen inte varit sedan 1870-talet.

Från sekelskiftet sköttes börshandeln av endast fyra mäklare, och omsättningen var låg under flera år framåt. Det rådde även motsättningar om börsordningen, och några mäklare avgick i protest. Som ett svar på motsättningarna sänktes kraven 1907 för att bedriva börshandel, och nu fick också bankerna tillstånd att handla på börsen. I ett slag ökade antalet börsmedlemmar till tjugo, och två år senare var antalet uppe i trettio stycken. Omsättningen ökade radikalt, från tre miljoner årligen till närmare 37 miljoner kronor 1907 och hela 318 miljoner kronor 1912.

Glansdagar för mäklarna

Under första världskrigets utbrott fick börsen återigen problem. Först stängdes den helt, men efter tre månader öppnades den igen, dock bara två gånger i veckan. De uttråkade mäklarna drog då i gång en egen privatbörs i restaurang Rosenbad som de kallade ”Smörgåsbörsen”. 1918 var antalet börsmedlemmar fyrtio stycken, och omsättningen hade ökat dramatiskt till omkring 1,6 miljarder kronor årligen (cirka 30 miljarder kronor i dagens penningvärde).

Börsen led dock av växtvärk: Spekulationslystnaden hade ingripit likt en influensa, delvis beroende på den höga inflationen under första världskriget, och börsen fick hålla öppet extra länge. I mäklarkretsar levdes lyxliv – något som skulle komma tillbaka flera decennier senare.

Ett elektroniskt system infördes 1918 för att förbättra handeln, vilket gjorde Stockholms fondbörs till ”världens tystaste börs”. En mäklare från denna tid lär ha sagt: ”Att inte få skrika, det vore otänkbart, det vore ingen börs.” 

Kreugerkraschen

Första världskriget hade knappt tagit slut förrän en kraftig lågkonjunktur drabbade Sverige. Den ekonomiska nedgången förstärktes av att den då sittande socialdemokratiska regeringen förde en fullständigt felaktig politik som syftade till att återställa den svenska valutan mot det värde gentemot guldet som kronan hade haft före första världskrigets inflation. Detta resulterade i en kraftig deflation, som fick börsindex att falla under 39 månader, med en nedgång på totalt 62 procent.

Men ändå omtalas 1920-talet som det ”glada 20-talet”. Orsaken var att finansmannen Ivar Kreuger började göra stora, framgångsrika affärer, bland annat genom att skaffa monopol för sina tändstickor. Nya uppfinningar och optimism om framtiden skapade också en stor börsuppgång i USA – fram till den stora börskraschen i New York 1929.

I mars 1932 drabbade krisen också Sverige, utlöst genom finansmannen Ivar Kreuger som då tog sitt liv. På tjugo dagar halverades det totala börsvärdet för de tjugotvå noterade bolagen på Stockholmsbörsen. Och börsnedgången fortsatte i trettiotre månader framåt.

Flera bankirfirmor gick omkull på grund av deras omfattande belåning av Kreugerpapper. Allmänhetens intresse för aktieplaceringar minskade kraftigt, och fondbörsens ställning försvagades. Inte förrän i början av 1980-talet kom börsens glansdagar tillbaka. Tittar man tillbaka på seklet har en liknande värdeökning uppnåtts bara mellan åren 1901–1910.

Alfred Berg – en ”lyxprisse”

Sveriges äldsta fondkommissionärsfirma, Alfred Berg, har anor ända från stadsmäklaren C. G. Hierzéels tid på 1800-talet. 1901 tog börsmäklaren Alfred Berg över verksamheten, därav firmans namn i dag.

Alfred Berg var en optimistisk spekulant och förmedlade betydande affärer under fondbörsens första glansperiod. Höga risker gav bra avkastning, och bara på ett par år efter övertagandet av firman var Alfred Berg bland de mest förmögna stockholmarna.

– Alfred Berg förvärvade Bukowskis auktionsfirma, köpte fastigheter och lustjakter för sina förvärvade pengar, berättar Richard Kahm, i dag styrelseledamot i Alfred Berg.

Alfred Berg flöt i ”mjölk och honung” under de år han verkade på börsen, fram till sin bortgång 1920, tack vare en stark generell börsuppgång. Därefter var sötebrödsdagarna över, men dessa slapp herr Berg själv uppleva. I stället fick Gustaf Kahm, som hade arbetat i firman i nästan tjugo år, ta över hela företaget, och han tillträdde som VD 1917.

– Gustaf Kahm hade bestämt bojkottat all exponering mot Kreugerkoncernen, trots att Ivar Kreuger var duktig på att dupera majoriteten av dåtidens finanselit, berättar Richard Kahm, barnbarn till Gustaf Kahm.

– Gustaf Kahms noggrannhet och motvilja att ta hög risk i sin placeringsstrategi är viktiga förklaringar till varför firman lyckades överleva 1930-talskrisen och dessutom kunde överleva under den våta filt som skulle täcka finansmarknaden under decennier framöver, fortsätter han.

Gustafs Kahms son, Bertil, tog över 1962, och firman var helt familjeägd fram till 1972.

Nya krafter

På 1970-talet blåste tredje generationens Kahm nytt liv i firman, med Richard Kahm som ansvarig för mäkleriverksamheten. Richard Kahm och Patrik Brummer (numera hos fondförvaltaren Brummer & Partners) blev ett framgångsrikt radarpar på börsgolvet, och en stark expansion började. Brummer blev även den första externa delägaren i bolaget.

– Det var en spännande tid att tillsammans med Patrik få starta ett aktivt mäkleri stöttat av fundamental analys, vilket var en nyhet på den tiden, säger Richard Kahm.

Richard berättar vidare att Alfred Berg på 1980-talet tog ett första steg mot internationalisering genom att köpa en stor post i den norska fondkommissionären Gunnar Böhn & Co. Några år senare startade Alfred Berg kontor även i Danmark, Finland, USA och Storbritannien. 1995 köptes Alfred Berg av ABN Amro Group, vilket givit Alfred Berg en mer internationell prägel. 

– På samma sätt som vi var först med att skapa ett nordiskt hus är vi nu som en del av ABN Amro både nordiska och europeiska, säger Richard Kahm.

Konkurrenten Öhman

När intresset för börsen hade börjat blomstra efter sekelskiftet kom en konkurrent till Alfred Berg in i bilden. Det var Emric Öhman som 1906 grundade bankirfirman E. Öhman J:or. 

– Emrics familj drev en spannmålsfirma och ägde även stora markområden i Saltsjö-Duvnäs. Därav gjorde firman en del tomt- och fastighetsaffärer, berättar Claes Dinkelspiel.

– Initialt hade firman fler fastighetsmäklare än börsmäklare, men 1911 fick Öhman medlemskap i Stockholms fondbörs, och då började firman också handla med aktier, fortsätter han.

På 1930-talet anställdes Max Dinkelspiel i firman. 1934 blev han ägare och VD. Med ett stort internationellt kunnande, bland annat talade han sju olika språk, införde diplomatsonen Max Dinkelspiel en betydande verksamhet, med utländsk värdepappershandel och arbitrageaffärer.

På 1960-talet kom Max Dinkelspiels ene son, Claes Dinkelspiel, in och övertog ledningen för företaget. Claes lade bland annat grunden till det som skulle bli Öhmans ”Börsguide”. Den första upplagan gavs ut 1966, och den ges ut än i dag. I samband med Börsguiden blev Öhman pionjär med analysverksamhet, och Claes Dinkelspiel startade Investkonsult 1969, en specialistavdelning inom fundamental analys.

– I ett retrospektivt perspektiv stämmer analysen att lönsamma företag ofta förblir lönsamma även 30–40 år senare och har då utvecklats väl, i motsats till olönsamma företag, säger Claes Dinkelspiel.

Claes Dinkelspiel kom att utforma en rad nyckeltalsdefinitioner, och hans lönsamhetsanalyser fick stort gehör i hela näringslivet.

Under 1980-talet släppte Claes Dinkelspiel dock greppet om analysskapelsen för att bli koncernchef. Under flera år framöver växte nya områden fram; bland annat infördes optionshandel 1985, och 1988 utvecklades verksamheten med valutahandel.

På 1990-talet var Öhman först med aktiehandel över Internet genom dotterbolaget Nordnet, som grundades 1996. Nordnet är i dag en av de marknadsledande aktörerna inom den nischen. Och enligt Claes Dinkelspiel ska Öhman fortsätta att vara pionjär på finansområdet.

Carnegie – grundat i kris

1932, under 1900-talets värsta finansiella kris, grundade Carl Gustaf Langenskiöld den bankirfirma som ligger till grund för dagens Carnegie Investment Bank AB.

Langenskiöld ville effektivisera förvaltningen av familjeförmögenheten, men han avsåg också att locka nya kunder – främst dem som hade överlevt Kreugerkraschen.

Han inrättade snabbt en position bredvid konkurrenterna Öhman och Alfred Berg, och vid mitten av 1930-talet hade firman lyckats inta en tredjeplats bland fondhandlarna. Från 1935 fick Carl Gustaf Langenskiöld även ansvar för familjeföretaget fastighetsaktiebolaget D. Carnegie & Co.

Krigsutbrottet 1939 ledde till att aktiehandeln minskade kraftigt; de flesta mäklare fick sysselsätta sig med schack och kortspel i stället. Firman Langenskiöld gick mer eller mindre helt över till att förvalta den egna förmögenheten och hänvisade de flesta kunderna till bankirfirman Jacobson & Ponsbach.

Även Jacobson & Ponsbach, grundat 1928, överlevde 1930-talskraschen tack vare att företaget inte hade exponerat sig mot Kreugerpapper. ”Tro aldrig på det du tycker verkar ihåligt och saknar substans”, har den ene firmagrundaren, Gösta Jacobson, uttalat. Han skapade också ett aktieindex som publicerades dagligen i 60 år.

1964 förvärvade D. Carnegie & Co företaget Langenskiöld men först 1980 bytte firman Langenskiöld namn till Carnegie Fondkommission. Carnegie är i dag en av marknadsledarna på den svenska börsen.

Nya aktörer

På 1960-talet skulle två personer göra sitt intåg och slå omvärlden med häpnad. Den ene hette Erik Penser. Han var en skicklig pokerspelare och mäklare vid bankirfirman Hägglöf. En av Pensers kunder, Tomas Fischer, föreslog att de tillsammans skulle erbjuda Langenskiöld sina tjänster. Penser och Fischer började således arbeta som courtagemäklare 1968, och de såg till att de fick 40 procent av bruttointäkten från de nya kunder som värvades.

Mäklarparet tog själva aktivt kontakt med kunder och styrde handeln efter intuition, gissningar och rykten. Affärerna forsade in, och Penser och Fischer skapade sig varsin stor förmögenhet.

1969 var omsättningen på Stockholms fondbörs 337 miljoner kronor, en ökning med 17 gånger mot året innan. Tomas Fischer startade senare, 1984, en egen fondkommission, Fischer & Partners. Firman är i dag helägd av Invik & Co AB, och Tomas Fischer har själv dragit sig tillbaka till Söderhavet.

Erik Penser startade något senare, 1994, Erik Penser Fondkommission, och däremellan gjorde han omfattande bolagsaffärer. Han är än i dag en omtalad finansman.

”Finansvalpen” föds

Aktiemarknaden vaknade så smått till liv efter ett par lugna efterkrigsdecennier i slutet av 1960-talet.

– På 1980-talet tog börsen verklig fart, och omsättningen fullkomligt exploderade, berättar Mats Qviberg, dåtidens stjärnmäklare som 1990 startade Hagströmer & Qviberg Fondkommission tillsammans med Sven Hagströmer.

Börsen var då lågt värderad, vilket underblåste kursuppgången. Devalveringar och förbättrad internationell konjunktur hjälpte företagen att förbättra vinsterna liksom värderingarna.

– Avskaffandet av en gammal stel struktur med fysiska aktiebrev till elektronisk handel förenklade handeln och skapade den tekniska struktur som behövdes för ökad omsättning, berättar Mats Qviberg.

Vidare utformades ett skattefondsparande som ökade aktieintresset till bredare kretsar och därmed spädde på uppgången. Den genomsnittliga värdestegringen var 21 procent årligen på börsen under 1980-talet, och ”champagneyran” var ett faktum. ”Gulaschbaroner” och ”yuppies” blev ett begrepp.

– Kompetensen i branschen på den tiden var alltför låg i och med att branschen var så ung, säger Stefan Erneholm hos Erneholm & Haskel AB, ett företag specialiserat på företagsfinansiering. Ordet ”mäklare” fick negativ klang i den sanna jantelagens anda.

– Jag sade att jag jobbade i bank för att hålla låg profil gentemot omvärlden, berättar Mats Qviberg.

Finans blev en tillväxtsektor, i vilken nya fondkommissionärer startades i rask takt. Att marknaden accelererade så snabbt är en av orsakerna till de skandaler och bubblor som sedan uppstod.

– Den enorma branschtillväxten resulterade i efterkommande växtvärk. Den förtroendekris vi fått erfara de senaste åren är ingen överraskning, med tanke på att man under ett par år kunde likna branschen vid rena ”vilda västern”, säger Richard Kahm.

Framtid och utveckling

Stefan Erneholm säger dock att det inte finns något som talar för att finansbranschen inte har någon framtid, snarare tvärtom.

– Behovet av finansiella tjänster kommer alltid att finnas om det finns riskvilligt kapital. Den viktigaste överlevnadsfaktorn är, utöver etik och moral, fundamental analys. All god verksamhet måste bygga sina resonemang på det, säger Stefan Erneholm. Och etik och moral är viktiga fundament i en bransch där girighet ibland har tagit över.

Richard Kahm tycker att det är viktigt att marknaden professionaliseras.

– Hög etik och moral är för mig en hederskodex och ett fundament för branschens kontinuitet.

Mycket har hänt sedan 1863, då startskottet gick för Stockholms fondbörs och de första ”finansvalparna”. Hela 1990-talet präglades av en genomgripande förändring i finansbranschen. I dag spelar de internationella investerarna en allt större roll, och de ställer allt högre krav på marknadsaktörerna – såväl vad gäller utveckling av produkter och tjänster som vad gäller etiskt agerande. I den knivskarpa konkurrensen om det globala riskkapitalet är dessa faktorer avgörande.

 

Källor:

Affärsvärlden 100 år, 1911-2001
Affärsvärlden 90 år, 1901-1991
Stockholms Fondbörs 100 år
Carnegie de två första seklen, Carl Uggla
Trading Guiden, Jonas Bernadsson
Tulipomania, Mike Dash
Svensk Finansvärld 2001, 2004, Compro Media

 

 

 

Författare Ingegerd Hadenius

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.