Analys: Brexit sänker pundet

Är brittiska pundet dyrt eller billigt? Svaret styrs av Brexit.       

Ett pund kostar idag 1,13 euro. Det är väldigt lågt i ett historiskt perspektiv. Genomsnittspriset sedan 1988 har legat 20 procent högre, på 1,35 euro. Granskar vi därtill utvecklingen månad för månad sedan 1988, kan konstateras att euron bara legat så här lågt under tio procent av månaderna.                

Dollarn ännu värre

Ännu billigare är pundet för amerikaner. Idag kostar ett pund 1,28 dollar, men genomsnittspriset sedan 1988 har legat 30 procent högre, på 1,62 dollar. Dagens kraftiga avvikelse mot dollarn är unik. Under två tredjedelar av alla månader sedan 1988 har avvikelsen varit högst tio procent, upp eller ner, från genomsnittsnivån 1,62. Den största avvikelsen var i oktober 2016, fyra månader efter Brexitomröstningen, då pundet låg något lägre än idag. Sedan gick det upp i ett år, men nu är det natta igen och nära det tidigare bottenrekordet. Därför strömmar amerikanerna till London på semester, eller borde i alla fall göra det. London är billigt.  

Dyrt igen

När blir pundet dyrt igen? Troligtvis aldrig, i alla fall inte om britterna kliver ur EU. Det är nämligen pundets historiska styrka som är konstig, inte dess nuvarande nivå. Det ser vi om vi jämför med inflationstakten mellan Storbritannien och eurozonen. Britterna har legat klart högre. Sedan 1988 har priserna stigit ungefär 15 procent snabbare i Storbritannien. Därför borde pundet varit svagt, inte stark. Om ett land har långsiktigt högre inflation än ett annat, kommer höginflationslandet att få en försvagning av valutan. Med pundet har det inte alls stämt, förrän nu. Dagens pundkurs ligger nämligen exakt på den nivå mot euron, som motiveras av inflationstakten. Pundet är alltså varken dyrt eller billigt.  

Hur är det möjligt?

Den fråga vi bör ställa oss är därför hur det varit möjligt för pundet att tidigare upphäva den valutamässiga tyngdlagen mot euron. Svaret är: En unik position i Europa, särskilt inom finanssektorn, men även inom många andra områden. Britterna har varit den självklara porten till EU för många företag, inte minst för amerikanska banker och finansföretag, men även för japanska och andra företag utanför Europa. 

Finanssektorns investeringar

För amerikanerna är ju språket gratis och dessutom känner är de någorlunda hemma i det brittiska rättssystemet, eftersom det faktiskt ligger till grund för det amerikanska. Det är därför ingen slump att Londons ”mini-New York”, alltså Canary Wharf, till stor del befolkas av amerikanska finansföretag. Därtill har den investeringstunga bilindustrin kommit på fötter tack vare japaner, tyskar och en excentrisk indier (som anställt massor med tyskar). 

Superrika köper

Dessutom har all världens rika köpt Londonfastigheter, sällan långt från svindyra Hyde Park. Britterna har gynnats av att vara den engelskspråkiga porten in i Europa. Investeringarna har strömmat till. Det har stärkt valutan långt över sin egen viktklass. Brittiska pundet har mer följt dollarn än euron och nästan varit en världsvaluta i sig självt. Fram tills nu, vill säga. 

Slut på det roliga   

Nu är det slut på det roliga. Britterna vill inte vara med i EU och därmed torkar investeringarna upp. Då står landet kvar med en ständigt något för hög inflation och dessutom ett valutapressande underskott i de löpande utrikesaffärerna. Britterna är nämligen ivriga importörer, men inte lika ivriga exportörer. Efter Brexitvalet värderas därför valutan efter vad britterna själva förväntas åstadkomma och då vill inte investerarna betala premium. Räkna därför med att den nivå som pundet har mot euron, i bästa fall består. Brexit är en välfärdsförlust för hela Europa, men britterna känner av den värst av alla. Exempelvis när de skall semestra i Europa. Då är det numera dyrt.  

För grafisk beskrivning, se PDF