Du är här

2018-12-06

Malmqvist: Lika bra att singla slant

wysiwyg_image

Förra året blev inköpscheferna väldigt optimistiska. Det här året har de blivit väldigt pessimistiska. Vad är problemet och hur skall det lösas?

Inköpschefernas index är en av de mest övervakade konjunkturparametrarna. När inköpscheferna blir mer optimistiska, kallar vi det för högkonjunktur och det omvända när svaren går åt andra hållet. De senaste två åren har därför varit en ovanlig uppvisning i snabb omsvängning. Det förklarar börsturbulensen.  

Fantastiskt 2017

Granskar vi inköpschefernas index 2017 i tio viktiga industriländer, var det en härlig läsning. Alla index gick upp, därtill väldigt kraftigt. Bäst gick det i USA och Tyskland, där indexet gick upp nästan 7 enheter. God trea var Italien med drygt 6 enheter och Frankrike aningen efter med 5. Visserligen lyckades Storbritannien bara få upp optimismen med dryga två enheter, liksom Spanien, men det var i alla fall en uppgång. Även Norden gick bra. Sverige lyfte med 5 enheter och oljeberoende Norge lyckades lyfta med 3. I Botten hittade vi Kina som knappt rörde sig alls (vilket är ganska vanligt i detta index), samtidigt som den eviga tillväxtförloraren Japan lyckades få upp inköpschefernas optimism med 2 enheter. Totalbilden var alltså väldigt positiv. Alla index steg.       

Hemskt 2018

Bilden 2018 har varit den helt omvända (se graf i PDF). Det som gick upp kraftigt förra året har gått ner kraftigt i år, med ett undantag – USA, som klarat ett oförändrat index. Bäst i klassen är Norge, som ökat med 1 enhet, vilket visar den stora betydelse ett stigande oljepris har för den norska optimismen. I botten hittar vi däremot Tyskland och Italien, som både fallit med 7 enheter, varefter följer Sverige och Frankrike, med ett fall på 6 respektive 5 enheter. Britterna och spanjorerna kommer därnäst, med fall på 4 respektive 3 enheter, samtidigt som Japan klarat sig hyffsat, med ett marginellt fallande index. Kina har däremot fallit ovanligt kraftigt, för att vara Kina. Nedgången är 2 enheter. Den totala bilden 2018 är således den helt omvända mot 2017. 

Varför?

Den som söker orsaker till detta ras, behöver inte leta längre än till USA:s president. Han har haft organiserade slagsmål med de flesta länder, vilket skapat enorm osäkerhet. Handelskrigen med främst Kina, men även bråket med Europa, har fått risken att öka. Därtill har bojkotten av Iran skrämt upp oljepriset till sjuårsrekord. Ovanpå det har vi bojkotten av ryska oligarker, som kontrollerar stora viktiga metallföretag. Samtidigt har presidenten kraftigt sänkt skatterna för främst företagen, vilket eldat på den inhemska efterfrågan. Skattesänkningen är dock helt ofinansierad, vilket bidrar till ett accelererande budgetunderskott och en ständig oro för stigande inflation och räntor.  

Europas härdsmälta

Däremot är Donald Trump oskyldig till Brexit, liksom till Italiens budgetbråk med EU. Det är två viktiga oroshärdar i Europa, där Brexit är mer osäkert än någonsin, trots att det på pappret är klarare än någonsin. Inom tre dagar får vi en brittisk omröstning i parlamentet, som troligen förkastar det lagda förslaget och möjligen skickar britterna in i en regeringskris. Från Italien kommer däremot signaler som tyder på att premiärminister Salvini är beredd att ompröva sin extrema budgetpolitik. Det skulle vara mycket välkommet, inte minst för italienarna själva, som pressas hårt av höga räntor.

Och slutsatsen..?

Det som snabbt går ner, kan också snabbt gå upp. Lättast att lösa är den italienska frågan. Det kan politikerna göra på egen hand. Svårast är Brexit, eftersom det baseras på en folkomröstning. Där lär osäkerheten bara öka den kommande tiden. Samtidigt visar Irankrisen hur snabbt det kan gå om knutarna löses. När det stod klart att USA undantagit hela åtta länder från den iranska bojkotten av olja, föll priset med 25 procent på en månad. Det är ett av de största fall som någonsin registrerats efter en en stigande trend. Om de positiva signalerna kring handelskriget med Kina inte bara är rökpuffar, är detta naturligtvis den största potentialen. Här är problemet att kineserna inte säger så mycket. Det är Donald Trump som säger, att kineserna säger, att förhandlingarna är positiva. Trump är ivrig att spegla förhandlingarna, som att de både är pågående och framgångsrika. Och slutsatsen..? Nej, den här gången blir det ingen. Det går lika bra att singla slant.              

Författare Peter Malmqvist

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.