Analys: Det talar emot fritt börsfall

Till slut går det inte längre. Där är vi nu, och frågan är vad det innebär. 

USA:s president har samlat ihop till det här börskaoset i över ett år. Handelskonflikten med en rad olika länder, men framförallt med Kina, är tillräckligt för att utlösa den oro som nu inträffat. Lägg till utfrysningen av Iran, som fått oljepriset att konstant parkera över 80-dollarsnivån och den nuvarande börsturbulensen blir fullt befogad. Toppa upp med ett ovanligt kaotiskt Italien och ett Brexit, som varken går framåt eller bakåt, och den nuvarande oron kan växa till ett kaos.   

Höga värderingar

Ovanpå det har vi höga värderingar på de flesta börser, i alla fall om vi jämför med inflationstakten. Stockholmsbörsens p/e ligger idag ungefär 3 enheter över, vad vi borde göra med tanke på vår höga inflationstakt. Nivån är nu 2,3 procent, vilket är väldigt högt, jämfört med genomsnittet för de senaste 20 åren på 1,2 procent. Vad som däremot är någorlunda lugnande är att den amerikanska värderingen inte är lika upptrissad. Där handlar det om en övervärdering på ungefär 1 p/e-talsenhet, vilket lyckligtvis inte är avskräckande. 

Inflationen stiger

Däremot kommer det rekordhöga oljepriset att pressa upp den globala inflationen ytterligare. En indikator på detta fick vi igår, när statistik från både Tyskland och Frankrike visade på tydligt stigande inflation. Den ligger den nu på 2,3 respektive 2,2 procent. Idag kommer USA, som redan innan låg på höga 2,7 procent. Det är nog ingen vågad gissning att den siffran kommer bli klart högre i eftermiddag.  

Obligationsräntorna stiger

Den oljeeldade inflationsuppgången börjar nu fått tydlig effekt även på obligationsräntorna. I förra veckan gick den amerikanska tioåriga räntan upp till 3,2 procent, vilket plötsligt är över inflationstakten. Stark arbetslöshetsstatistik fick placerarna att befara en amerikansk inhemsk överhettning och därmed ännu snabbare räntehöjningar från centralbanken. Oron är befogad. Emellertid har även Europas rekordlåga ränteländer, som Tyskland och Sverige, drabbats av en uppgång i långräntorna. Nivån är fortfarande mycket låg, men det är en tydlig indikation på att placerarna inte tänker vänta på Riksbankens och ECB innan de säljer obligationer. Det kan skapa en negativ räntetrend utanför centralbankernas kontroll och det är rekordlåga obligationsräntor, som varit de europeiska börserna främsta motor. Nu gör placerarna förluster både på obligationer och aktier samtidigt, vilket förvärrar läget. Det såg vi senast hösten 2015, då den kinesiska börsoron drog med sig världens börser neråt.   

Italien showar på

För den som inte bara vill skylla på den amerikanske presidenten, kan de italienska politikerna omnämnas. Länge trodde placerarna att två missnöjespartier, som enbart förenas av sin motvilja mot EU, skulle bli förståndiga när de fick makten. Så blev det inte. I sann italiensk politisk anda, vill nu den sittande regeringen visa sina väljare att motviljan mot EU är en hörnpelare i politiken. Följaktligen har de tagit en meningslös strid om tiondelar kring budgetunderskottet. Det har givit avsedd verkan och alla större Europeiska media rapporterar nu villigt om det italienska ”upproret”. Prislappen för denna barnsliga strid stavas högre räntor. Italien, med Europas sämsta tillväxt och lägsta inflation, har nu eurozonens klart högsta räntor på 3,5 procent. Den tillväxt, som varit på väg uppåt fram till i våras, lyckas nu politikerna kvadda, enbart för att visa sitt mod. Det är naturligtvis inte bra för börserna.

Brexit, fram och tillbaka

Även om Brexit inte är direkt inblandat i börsernas utförslöpa, kan konstateras att uppgivenheten kring detta storslagna självständighetsprojekt, är total, både inom och utanför Storbritannien. Brexit har inte kommit ett steg närmare en lösning än för ett år sedan, när det beslutades om en förlängning av skilsmässan med två år. Mardrömmen om ett avtalslöst tillstånd nämns allt oftare som ett verkligt scenario. Även om jag tror det mesta av detta är taktiska utspel från båda sidor (alla kan räkna fram att det innebär en katastrof), gör det knappast att börsplacerarna jublar. Osäkerhet, är osäkerhet och när mycket annat faller överkanten, är inte Brexit en fallskärm.    

Och slutsatsen..?

Vi har varit här många gånger förut. Under lång tid har placerare kunnat peka på hur riskerna ökat. Ökande politisk oro, inte minst genom den amerikanska presidenten, orealistiskt låga räntor, Brexitproblemen och ett italienskt politiskt kaos. Till slut går det inte längre. Där är vi nu, och frågan är vad det innebär. Plockar jag fram en del trendstudier, som kan vara till hjälp i kritiska situationer, kan konstateras att Stockholmsbörsens nedgång startar från en nivå som ligger 5 procent över sitt genomsnittliga värde de senaste 200 börsdagarna. Någon större hausse har vi därför inte haft, vilket borde mildra utförslöpan. En vändningsnivå har historiskt skett 5 procent under detta genomsnitt, vilket skulle innebära ytterligare 7 procents börsnedgång. Om det inte stoppar där, ligger nästa broms ytterligare 5 procent ner. Där stoppade utförslöpan i februari 2016, alltså när Kinabörserna föll handlöst under hösten 2015. Värre fall än så tror jag inte på, för trots allt är konjunkturen god och vinsterna i börsbolagen på väg upp. Några garantier utfärdas dock inte.         

För grafer, se bifogad PDF