Malmqvist: Ofattbart börsrekord

Återhämtningen i S&P index efter botten förra året är den kraftigaste någonsin. De statliga stimulanserna och centralbankernas nollräntepolitik skapar rena växthuseffekten.    

Efter raset med 30 procent i mars förra året har S&P index gått upp 87 procent på 13 månader. Det har aldrig hänt tidigare på samma korta tid. Hur ser återhämtningarna ut efter tidigare börskrascher?  

Räntekampen 1983

I början av 80-talet bestämde sig USA för att bekämpa inflationen med hjälp av höga räntor. Den då legendariske centralbankschefen Paul Volker skickade upp räntan till tvåsiffriga tal, vilket skapade en börsnedgång under två år på totalt 27 procent. När det vände den 12 augusti 1982 gick det uppåt med besked. Efter 13 månader var uppgången 66 procent, men ett år senare var kurserna fortfarande på ungefär samma nivå. På kraschbotten var värderingen låg. Mätt som direktavkastning (utdelning dividerat med börsvärdet) var den 6,5 procent och efter 13 månaders uppgång var den 4,3 procent. Jämfört med dagens 2,5 procent på börsbotten förra året och 1,3 procent efter 13 månader uppgång var värderingarna på 80-talet extremt låga. Å andra sidan, den tioåriga statsräntan låg då på drygt 10 procent, mot dagsens 1,6.          

Svarta måndagen 1987

Den svarta måndagen den 19 oktober 1987 gav ett kursfall på 19 procent under bara en dag. Det beskrivs ofta som början på börskraschen, men är i själva verket slutet. Totalt blev raset 33 procent och många ekonomer drog paralleller med börskraschen 1929. Det blev dock ingen upprepning, men 13 månader senare var uppgången bara 20 procent. Det tog ytterligare nio månader innan index passerat nivån före kraschen, vilket innebar en uppgång på 50 procent. På kraschbotten var direktavkastningen 3,7 procent, vilket även gällde efter 13 månader. Den tioåriga statsräntan pendlade kring 9 procent. 

Minikraschen 1998

Jag kallar det för minikraschen 1998 för i USA var det inte mer än en sättning på 19 procent. I Sverige var det däremot en ordentlig krasch på 40 procent. Sommaren 1998 var nämligen kurserna högt uppdrivna, framförallt i IT-aktier. Det knäcktes av stigande inflation och räntor, men efter botten i oktober 1998 fick vi en kursökning med drygt 40 procent på 13 månader. Efter ytterligare ett år låg kurserna 60 procent över botten, vilket också blev toppen på IT-bubblan, mars 2000. Direktavkastningen på botten 1998 var 1,6 procent och efter 13 månaders var den nere på 1,3 procent. Det var extremt lågt (alltså höga värderingar), eftersom den tioåriga statsräntan pendlade betydligt högre, kring 5 procent. 

IT-kraschen 2000

Det här var egentligen tre krascher inom loppet av två år och summerade sig totalt till 50 procent. Första fasen startade i mars 2000 och summerades till 27 procent under ett år, varefter kurserna steg 14 procent under två månader. Därefter började kurserna falla igen och det otäcka dråpslaget var terrordåden den 11 september. Raset under hösten 2001 blev totalt 26 procent, men vände tio dagar efter terrorattackerna, varvid kurserna steg under tre månader med 21 procent. Den tredje vågen kom i spåren av upptrappningen av Irakkriget hösten 2002. Raset blev 33 procent och bottnade den 9 oktober 2002, men kurserna vandrade i sidled fram till mars 2003, då kriget bröt ut. När börsen vände blev uppgången efter 13 månader mediokra 33 procent och det skulle ta totalt fem år för S&P att hämta in hela raset. Direktavkastningen på botten 2002 var magra 1,9 procent, vilket hade fallit till 1,7 procent 13 månader efter vändningen. Den tioåriga statsräntan pendlade kring 4 procent genom hela förloppet.    

Finanskraschen 2008

Jag brukar kalla detta för ”den krypande kraschen” för den tog nästan två år att fullborda. Toppen dateras till juli 2007, men botten nåddes inte förrän i mars 2009, medan det kraftigaste raset uppstod under hösten 2008. Uppgången efter 13 månader var den näst kraftigaste av samtliga och var bara tio procent sämre än idag. På botten var direktavkastningen goda 3,1 procent, vilket minskade till 1,9 procent efter 13 månaders uppgång. Den tioåriga statsräntan startade på 5 procent 2007, gick ner till 4 procent hösten 2008 och till 3-3,5 procent 2009, vilket då kallades för ohållbart lågt. Idag skulle den räntenivån ge placerarna mardrömmar.

Och slutsatsen..?

Det vi upplevt det senaste året är helt unikt. Trots enormt dålig makroekonomisk statistik och ständiga bakslag i kampen mot coronapandemin, har kurserna stormat uppåt på ett sätt som aldrig tidigare förekommit. Själv har jag tittat på tillväxtraset och samtidigt förfärats över de gigantiska skuldberg som alla stater bygger upp. Placerarna har i stället tittat på räntan och lyssnat på centralbankschefernas utfästelser om ultralåga räntor under många år. De har därför glatts över att alternativet till aktier inte givit någon avkastning. Det senaste året är således en nyttig lektion i vem som vinner i börskampen mellan tillväxt eller räntor. Räntan, så klart, dumskalle! Ja, men hur länge kan det hålla, de ultralåga räntorna alltså..?   

Återhämtning efter börskrasher - 2020 ligger i topp