Du är här

2014-08-23

Byxlöst hos Sveriges Radio

Man kan minnas sommaren på olika sätt: En solnedgång vid havet. En promenad i midsommarnatten. Rosorna, som tog sig extra bra i år. Det sommarminne jag tröstar mig med, när höstrusket sluter sig omkring oss, är det rörande ansiktsuttrycket hos alla dessa svenska medelålders män, som äntligen fått lägga av sig sina långbyxor.

Jag vet inget annat som skänker halva Sveriges befolkning en sådan min av ­underbar lättnad och själslig förlösning som att få bära shorts. Så snart långbyxorna stoppats undan för säsongen, sprider sig en pojkaktig, bubblande glädje över annars grånade, plufsiga anleten. Livet återvänder.

Det vore mig främmande att ha några estetiska synpunkter på saken – vi måste alla ta glädjen där den står att få – men jag kan inte låta bli att ana något mer i det där befriade ansiktsuttrycket. Ett slags outtalad civilisationskritik, antar jag. Kanske en känsla av att det här med långbyxor är en tröttsam social konvention. Att vi drar på oss långbyxorna när det inte är semester, eftersom det förväntas av oss och för att slippa en massa gnäll, men att det egentligen är en fråga om formalia.

Ingen vettig person kan ju, på allvar, föredra långbyxor framför shorts.

Det får mig att tänka på Sveriges Radio. Efter ännu en säsong av sommar­pratare kan vi konstatera att allt är som vanligt inom Public Service: Att vara ­vänster är normalt. Att vara tokvänster och drömma om att ge borgare nackskott, är ­spännande och poetiskt. Att ens antyda att småbarn inte mår bra på dagis, är däremot tröttsamt och tråkigt och irriterande och inskränkt.

Ungefär som långbyxor, alltså.

Jag tror faktiskt att liknelsen är rätt bra. Det sitter ingen stor sammansvärjning, som målmedvetet pressar åt vänster, därinne i Radiohuset. Däremot är huset fullt av personer som, rätt oreflekterat, känner sig hemma med vänsteråsikter. Vänster­åsikterna är deras shorts: bekväma att bära, okonstlade och självklara. Höger­åsikter är deras långbyxor: något svettigt och kliande som man tvingas dra på sig för formens skull och för att slippa gnäll. Men ingen vettig person föredrar, på allvar, högeråsikter.

Så de trampar på där i radiokorridorerna i sina vänstershorts, utan att egentligen tänka på det. För shortsen är det självklara, det sköna. Bara någon gång ­ibland drar de på sig högerlångbyxorna i sändning och då bara för att konventionen kräver det. Ren formalia.

Man kan höra på deras röster hur obekvämt och bylsigt det känns.

Visst är det en uppmuntrande tanke? Hoppas den är sann.  

Författare Johan Hakelius

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.