Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2019-10-16

Fan ska vara riksbankschef

wysiwyg_image

Denna krönika framgår ur Aktiespararen nummer 8 2019

"Det är bara en sak som gäller för mig” sa den ständigt gladlynte kollegan på investmentbankens mäkleri. ”Man lånar tills man ständigt går omkring med puffran mot tinningen, och sedan låter man tillgångarna växa”. 

Det här var våren 2005. Den ekonomiska supercykeln ledde till låga och alltjämt fallande räntor och värderingsnivåer på aktiemarknaden som krävde hög tolerans för svindel. Några år senare kraschade marknaderna, räntorna tripplades och investmentbanken försvann likt Cornelis Vreeswijks välbesjungna båt. Var är den nu? Svara mig du.

Den gladlynte kollegan är lika glad i dag. Hans portfölj har förvisso ombalanserats många gånger sedan dess och likt katten har den optimistiske placeraren nio liv.

Men puffran är kvar.

Emellertid är dess pipa nu riktad mot riksbankschefens tinning.

I sin iver att hålla den svenska ekonomin igång, det finansiella systemet snurrande och världen i det bästa av alla skick, har såväl svenska som utländska riksbanker gradvis skickat ner räntorna.

I början av räntesänkningarna var nog alla glada. Några dollar mindre i semesterkassan kompenserades för de flesta finfint av räntesänkningarna på bostadslånen. Men i takt med att bankerna nyktrade till efter expansionsbonanzan i början av seklet, slutade man att konkurrera med bolåneräntan och ökade marginalerna i stället. Inte för att bolåneräntorna kan ses som höga i dag, men bankägarna äter sig nog feta på bolåntagarnas bekostnad på ett annat vis: priserna har stigit och där det tidigare räckte med fem miljoner för en jättelägenhet på storstadens fina gata, krävs nu femton miljoner. Bolåntagarnas räntenota är konstant, det är bara ”värdet” på boendet som förändras. På papperet.

Den svenska kronan, däremot, har fortsatt att försvagas. Det är bra för exportindustrin som slipper rationalisera så hårt. Och värdena av bolagen på aktiemarknaden fortsätter att stiga när egna och lånade pengar fortsätter att jaga allt lägre avkastning till allt
högre risk. Men allmogen knorrar när kostnaden för allting som prissätts i utländsk valuta stiger.

Och rikets ekonomi förbättras. Det är snurr på det mesta. Men kan riksbankschefen börja höja räntorna för att normalisera läget?

Nä, det ska fan vara riksbanksdirektör. Ty om räntorna höjs, då händer det grejor med storbolagens konkurrenskraft (eftersom valutan blir dyrare) och tillgångspriserna (eftersom huspriser och aktiekurser går ner) och då kan det krävas nya räntesänkningar för att få fart på alltsammans igen. 

Puffran mot tinningen.

Och kan man verkligen höja räntan när allt fler länder nu följer efter och sänker sina räntor till en nivå där till exempel danska banker betalar låntagarna för att ta lån? Det är vanskligt. Kanske är det rentav dumt att ligga först i räntesänkningsligan? Ty vad händer om den svenska valutan ändå stiger därför att andra nationer dopar sin exportekonomi på samma vis? 

Man får inte heller glömma att räntepolitiken har realpolitiska konsekvenser. Skillnaden mellan de som äger tillgångar (som definitionsmässigt stiger i värde för varje räntesänkning) och de som inte äger tillgångar blir allt större. Det ger grogrund för politisk opportunism och växande spänningar mellan olika befolkningsgrupper.

Puffran mot tinningen, igen.

Kan det bli värre?

Ja, tänk om vi införde en helt ny variabel i ekvationen? Som gjorde allt ännu mindre förutsägbart?

Det skulle till exempel kunna vara att ett globalt företag införde en egen valuta och började konkurrera med de gamla nationerna. Eller flera bolag på en gång, kanske? Man skulle kunna kalla dem Facebook och Google.

Puffran mot tinningen.

Författare Hans-Olov Öberg

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.