Du är här

2017-02-18

Minusräntan är inte en framgång

Aktiespararnas analytiker Christoffer Ahnemark ger sin syn på två år med negativ styrränta och de samhälleliga implikationerna av centralbankspolitiken.

wysiwyg_image

I Sverige finns ett gammalt och klokt talesätt som går så här; "den som tiger samtycker". Talesättet är lika sant i dag som det var när ordformationen myntades.

Om du ser något som är moraliskt fel eller ett fenomen som är djupt orättvist i samhället, har du enligt talesättets logik skyldighet att protestera. Att enbart sitta still i båten eftersom ”det är tryggast så” är i princip detsamma som att acceptera beteendet både i det enskilda fallet och i framtiden.

När det kommer till centralbankspolitiken i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet, har jag i flera analyser och krönikor lyft fram orättvisan som finns inneboende i systemet. Min kritik mot Riksbanken och riksbanksdirektionens agerande, har ett varit återkommande tema i mina texter.  

Vi har bland annat diskuterat problematiken med inflationsmålet på 2 procent, vi har tittat på baksidan med den utbredda tillgångsinflationen efter finanskrisen och vi har varnat för bubbeldriven ekonomisk tillväxt.

Mot denna bakgrund var det smått fascinerande att lyssna på Riksbankens vice ordförande Cecilia Skingsley på Nordnet Live i torsdags, passande nog runt 2 år efter introduktionen av minusräntan.

Moderator för kvällen Joakim Bornold frågade Cecilia om minusräntan var ett lyckat experiment. Hennes svar blev, utan någon längre betänketid; ”minusräntan är en framgång”.

Jaha. Men då så. Om Cecilia Skingsley säger det så måste det vara någon form av objektiv sanning. Eller hur?

Nej. Naturligtvis inte. Det är hennes sanning (eller åtminstone hennes betalda sanning).

Sannolikheten för att hon publikt skulle gå ut och säga ”minusräntan är ett misslyckande” är ungefär lika stor som sannolikheten för att jag skulle vinna melodifestivalen.

Cecilia fortsatte sedan med en rad kausala utfästelser som; ”den svenska ekonomin är så stark i dag på grund av minusräntebeslutet”. Eller min personliga favorit; ”om vi inte hade infört minusräntan, då skulle vi haft en svagare ekonomi idag”.

Hur vet hon det? Har hon och Riksbanken någon form av kristallkula på kontoret vid Brunkebergstorg?

Här ligger den klassiska centralbanksattityden som retar upp mig och många andra anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan.

Hur kan direktionen ha arrogansen att tro att de kan styra den extremt komplexa ekonomin som någon form av lättmanövrerad maskin? Att de kan dra i ena spaken och få en önskad effekt i andra änden? Att de kan balansera inflationstakten runt 2 procent?

Hur kan de på allvar tro att en centralt bestämd styrränta inte har några negativa konsekvenser i en extremt komplex samhällsekonomi?

Det obekväma svaret; de gör misstag hela tiden. Misstagen får sedan alla medborgare och sparare leva med. Men centralbanksföreträdare agerar som om de vet allt, kan allt och är universums mästare.

Vi ska enbart rätta in oss i ledet och acceptera allt de säger.

Sanningen är att pengar och priset på pengar (räntan) är en måttenhet och ett samhällskontrakt. Vi mäter vår tid och vårt egna ”värde” i pengar varje dag. Till vardags mäter vi även ”värdet” på tjänster, saker och värdepapper som aktier och obligationer med pengar.

Pengar är lika betydelsefullt för samhällsekonomin som blodomloppet är för människokroppen. Det går inte att komma ifrån. Andra hälften av alla transaktioner i ekonomin är alltid pengar.  

Att en central enhet har rätten och befogenheten att experimentera med värdet på pengar är därför helt galet. Att denna centralbank är styrd av en grupp demokratiskt ovalda byråkrater är också en högst intressant aspekt.

Med några få tangenttryck kan centralbanken direkt och indirekt påverka avkastningskravet för aktier, obligationer och fastigheter. De kan även skapa köpkraft ur tomma intet, medan vi vanliga dödliga behöver sälja vår tid och energi för att erhålla köpkraft.

Är det en fri marknad?

Nej. Naturligtvis inte.

En fri marknad styrs av objektiva marknadskrafter där marknaden bestämmer vad pengar är och hur mycket pengar ska kosta. På en fri marknad styrs inte en del av kapitalkostnaden av en direktion på 6 individer.

Här kan vi göra en liknelse. Vad hade exempelvis hänt om Trafikverket höll en presskonferens imorgon och gick ut och budskapet;

”Vi har räknat lite på det här och vi har bestämt att vi ska ändra på vår måttenhet meter. Istället för att 1 meter ska vara 100 centimeter, så ändrar vi 1 meter till 80 centimeter. Lita på oss, vi har koll på det här”.

Den omedelbara reaktionen hade självklart blivit förvirring. Förändringen skulle även skapa nya vinnare och förlorare. Eftersom spelreglerna skrevs om hade exempelvis taxichaufförer gynnats – helt plötsligt ökar taxametern eftersom all distans räknas om till den nya ”standarden” – på bekostnad av alla resenärer som får dyrare resor.

Samma sak är det med måttenheten pengar och när centralbanken experimenterar med priset på pengar.

Nu börjar vi komma in på problemets kärna.   

När Riksbanken trycker pengar och ändrar priset på pengar skapas inget välstånd. Det enda som händer är att välstånd omfördelas i samhället precis som vårt exempel med Trafikverket visade. En grupp gynnas på bekostnad av en annan grupp.

Om det vore så enkelt att trycka pengar för att skapa välstånd, då hade vi alla varit biljonärer nu.

Men den svenska ekonomin går ju fantastiskt nu? Något måste Riksbanken göra rätt?

Jo, utifrån alla statistiska mått går den svenska ekonomin väldigt bra just nu. Till och med Cecilia Skingsley medgav på Nordnet Live att vi befinner oss i en högkonjunktur här i Sverige.

Men allt annat vore väl märkligt?

Stimulanskranarna är nämligen fullt öppnade i Sverige med;

  • Minusränta
  • Svag krona
  • Expansiv finanspolitik (infrastruktur och flyktingmottagandet)
  • Byggboom
  • Stark exportsektor
  • Stigande aktiemarknad (alla känner sig rika)

Jag brukar säga att de flesta nationalekonomer lider av ”här och nu”-synen på tillvaron. Naturligtvis går det bra just nu, men vi kan enbart leva livet framåt. Vad händer om en recession (ekonomisk tillbakagång) väntar runt hörnet?

Som anhängare av den österrikiska konjunkturcykelteorin tror jag på att ekonomin går i cykler. Variationen är precis som ebb och flod i naturen. Ekonomin fungerar på ett liknande sätt.

Historiskt har vi alltid haft konjunktursvängningar och vi kommer med största sannolikhet få uppleva en nedgång igen. Den globala expansionen vi befinner oss i nu är dessutom en av de längsta ekonomiska expansionerna i historien.

Att tro på en vändning inom snar framtid är därför ingen speciellt djärv utfästelse – även om ”konsensus” på marknaden och Riksbankens tolkning är att allt ska fortsätta uppåt för evigt.

Därför blir det så problematisk när vi hör hur individerna på Riksbanken resonerar. Skingsley argumenterade t.ex. på Nordnet Live för att räntan är extraordinärt låg nu, men ”om några år” ska ”räntenormaliseringen” komma.

Vad händer om en recession kommer innan denna ”normalisering”? Vi befinner oss trots allt i en högkonjunktur. Sannolikheten för att det ska gå ännu bättre är att betrakta som lägre än risken för att kommer gå sämre.

Här kommer vi in på ett annat problem. När den ekonomiska aktiviteten stannar in är standardåtgärden – nästan reflexen – från centralbankshåll att sänka räntan. För närvarande har vi en styrränta på -0,50 procent och om vi antar en ”klassisk” sänkning på 500 punkter hamnar vi på -5.5 procent.

Tror ni affärsbankerna skulle acceptera denna kostnad över natten eller tror ni att denna kostnad skulle föras över på kunderna? Sannolikt skulle de begära kompensation från kunderna och helt rationellt ta ut samma ränta på inlåningskonton.

Hur tror ni bankkunderna skulle reagera om de fick betala 5,5 procent för privilegiet att låna ut pengar till bankerna in blanko? Mitt svar: Sannolikt skulle kunderna bli rejält missnöjda.

Vart skulle dessa missnöjda kunder vända sig?

Rimligtvis till fysiska kontanter som betalar 0 procent i ränta. I en relativ värld lockar denna matematik. Men det finns bara ett problem.

Det finns knappt några fysiska kontanter i cirkulation i Sverige. Kontantmängden i vårt land minskar dessutom varje månad, vilket ni kan följa via statistisk från SCB.

Det totala värdet på alla fysiska kontanter i Sverige är omkring 61 miljarder kronor. Det låter kanske mycket för en vanlig sparare. Men samtidigt uppgår den totala svenska inlåningsmarknaden för privatpersoner till över 1 600 miljarder kronor.

Med dessa siffror inser vi relativt snart att den fysiska kontantmängden är en droppe i det svenska penninghavet. Med dagens siffror kan runt 3,8 procent av alla kontosparare finna tröst hos fysiska kontanter vid negativa nominella räntor på sparkonton (om de inte demonetäriseras över en natt som i Indien under november i fjol).

När de fysiska kontanterna väl försvinner, då finns än färre platser att gömma sig för Riksbankens experiment. Cecilia Skingsley argumenterade på Nordnet Live för att ”vi bör omfamna moderna verktyg och digitaliseringen”. Ni kan nog gissa vad detta betyder på lite sikt.

Vilka lärdomar kan vi dra efter denna genomgång då?

Slutsatsen är att minusräntan eldar på en redan överhettad ekonomi. Vi har minusränta i ett läge då den svenska ekonomin befinner sig i en högkonjunktur och normaliseringen kommer ”senare”. Situationen påminner nästan om när barn spelar tv-spel och säger; ”jag ska bara spela en gång till innan jag börjar städa”.

Huruvida minusräntan är en sällsynt framgång eller ännu ett giftpiller från centralbankshåll, får vi utvärdera vid nästa konjunkturnedgång.

En sak är dock säker. Oavsett vad som händer i framtiden kommer vi alla få leva med de långsiktiga konsekvenserna av den nuvarande penningpolitiken.  

Christoffer Ahnemark

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.