Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2016-11-05

Nya svenska ägarmodellen bra för aktieägarna

Sedan en tid tillbaka finns det så kallade ankarinvesterare på Stockholmsbörsen. Levererar de i linje med förväntningarna kommer det att både ge stöd för den svenska ägarmodellen och ge eko internationellt.

Fenomenet började dyka upp när börsintroduktionsvågen tog fart i början av 2015. När IT-jätten ­Dustin noterades i februari 2015 tecknade sig Axel Johnson AB tillsammans med Swedbank Robur Fonder och Fjärde AP-fonden för större delen av emissionen. Flera aktiefonder och pensionsfonder har därefter investerat tillsammans med af Jochnick i ­Capio, Rune Andersson i Academedia, Nordstjernan i Attendo och Öresund i Engelska Skolan.

Ankarinvesteringar är ett internationellt begrepp. Det bygger på idén att prissättningen i samband med en börsnotering är osäker, och riskerna har ökat i spåren av finanskrisen och den numera kontinuerliga globala oron. Därför behöver en grupp institutionella investerare gå före, så att den breda allmänheten ska våga teckna sig. På Stockholmsbörsen har det blivit standard när riskkapitalisterna satt välfärdsbolag på börsen. Ofta tar dessa ankarinvesteringar uppemot hälften av aktierna i samband med emissionen.

I Sverige har ankarinvesteraren samtidigt en bredare innebörd. Nordisk bolagsstyrning utgår från att större ägare tar ett dominerande ansvar för bolagets skötsel genom styrelsen. Det har inte varit helt lätt att åstadkomma. Sverige har som en följd av både skatte­systemet och omfattande institutionellt ägande haft kronisk ägarbrist i årtionden. Istället har röststarka A-aktier alltsedan 1960-talet spelat en stor roll för styrningen. I början av 1990-talet kontrollerades 90 procent av alla bolag med stöd av A-aktier. Därefter har A-aktierna fallit tillbaka, som en följd av att utländska investerare skytt bolag som noterats med instrumentet.

Behovet av stabilitet i ägarkretsen har däremot funnits kvar. Svenska börsbolag har knappast varit immuna mot den kortsiktighet som blivit legio på aktiemarknaden och uppköpen har varit lite fler än vad som behövts för en sund strukturomvandling. Det är här ankarinvesterarnas symbiotiska relation mellan det svenska institutionella kapitalet och ”riktiga ägare”, kommer in. Till skillnad från institutionella investerare har en af Jochnick eller Nordstjernan nämligen färre placeringar och därmed en större möjlighet att engagera sig. Det gynnar övriga aktieägare.

Hittills har den här typen av ankarkapitalister i regel bara köpt 7–8 procent av aktierna. Det är för lite för att ge verklig stabilitet bland storägarna. Det är här värdet av de övriga svenska institutionella investerarna kommer in. Trovärdigheten för deras vilja att saminvestera med en ankarkapitalist förstärks av att flera av dem successivt lagt om placeringsfilosofi där en del av tillgångarna numera placeras i större aktieposter som utvärderas på längre sikt.

Trenden är intressant för en internationell publik. Bristen på stabilitet och engagemang från institutionella investerare är ett problem för börserna i hela västvärlden. Den svenska ankarmodellen löser upp den knuten.

Frågan är förstås hur länge stabiliteten kommer att hålla. I takt med att riskkapitalisterna avvecklar sitt innehav ökar sannolikheten för att någon aktör utmanar ankarinvesterarna om makten. Därmed måste ankarinvestesterarna som grupp successivt köpa på sig mer aktier. Det är inte omöjligt att så sker.

Den svenska aktiemarknaden brukar tala med en röst till stöd för nordisk bolagsstyrnings nära koppling till ägaren. När allt fler nu börjar inse att de även som investerare måste agera för att ge modellen legitimitet finns därför förutsättningar för att fortsätta på den inslagna vägen.  

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.