Du är här

2016-11-01

Raset ingen pratar om

Den svenska kronan har fallit rejält mot en rad världsvalutor den senaste månaden. Riksbankens aggressiva penningpolitiska stimulanser gör att många räknar med en ännu svagare krona framöver. Vad betyder egentligen detta för sparare?

År 2019. Då förväntar sig Riksbanken själva att reporäntan är positiv igen enligt räntebeskedet som kom under föregående vecka. 

Om inget oförutsett inträffar längs vägen, kommer alltså minusräntan kvarstå i ytterligare minst 2 år. Experimentet med negativa räntor fortsätter med andra ord ett bra tag framöver. 

Observera att vi har minusränta i ett läge när ekonomin, enligt officiella källor, expanderar. Ekonomin går inte bara bra, den går till och med som ”en nyproducerad Tesla” för att citera vår finansminister Magdalena Andersson. 

Samtidigt vet vi att goda tider inte varar för evigt. Det har jag poängterat flera gånger i mina analyser och krönikor.  

Historiskt har en ekonomisk tillbakagång (recession) inträffat ungefär vart 4:e-5:e år i världsekonomin. Utvecklingen är särskilt beroende av vad som händer i den amerikanska ekonomin, världens till storleken största ekonomi. 

Senaste gången vi och USA befann sig i en, officiell, recession var 2008/2009. 

Det var mer än 7 år sedan. 

Den längsta ekonomiska expansionen i USAs historia kan dock summeras till totalt 10 år. Även om vi antar att denna cykel i världsekonomin håller i sig minst 2 år till (vilket sannolikt inte är fallet om man ser till den senaste statistiken), kvarstår frågan – vad gör vi då?   

Vad vi ska göra vid nästa cykliska nedgång i det exportberoende Sverige är faktiskt något av ett mysterium. Min tro är att helikopterpengar blir nästa anhalt för stimulanserna. Det kommer ni även att kunna läsa om i nästa nummer av Aktiespararen som kommer ut nästa vecka. 

Men er gissning är lika mycket sann som min gissning. 

Rent krasst befinner vi oss alla i samma båt. Vi alla vill ha en positiv avkastning som överstiger inflationstakten på våra surt förvärvade sparpengar. 

Men just nu befinner sig sparare i en sällan skådad motvind. 

Sanningen är att sparande blir aktivt motarbetat av såväl politiker som centralbankschefer. I Sverige har vi till exempel ränteavdrag (subvention) för lån, men beskattning för ränteinkomster och kapitalvinster. Nu finns förvisso investeringssparkontot (ISK), men faktum kvarstår. 

De vill naturligtvis att vi ska konsumera och låna. Helst låna för att konsumera, hur sjukt det än låter.  

Låt oss nu återvända till förra veckans räntebesked. För att få en uppfattning om kontosparandets framtidsutsikter räcker det med att ta en titt på Riksbankens egen prognos över hur styrräntan förväntas utveckla sig - räntebanan. 

Enligt vår centralbanks egna prognoser väntas reporäntan under det fjärde kvartalet 2019 uppgå till mikroskopiska 0,36 procent. Då är vi i princip inne i år 2020. 

Vi lär med största sannolikhet ha fått uppleva en ekonomisk tillbakagång innan dess. Om vi leker med tanken att styrräntan är -0,50 procent när ekonomin (mätt som BNP) växer med en årstakt på över 3 procent kalenderkorrigerat.

Vad blir då styrräntan när vi har en negativ tillväxt på säg 2-3 procent? 

Vi kan självklart spekulera fram och tillbaka om Riksbankens svar: sänker de reporäntan till -5 procent? Eller varför inte -10 procent? Eller varför inte kasta in allt och sänka till -15 procent?

De tar ändå inget ansvar för de tillgångsbubblor som eventuellt blåses upp. Eller vilka konsekvenser som deras politik med låga eller rentav negativa räntor för med sig. 

Ärligt talat kan vi säga att minusränta är ett finare ord för legaliserad konfiskering. 

Men denna konfiskering är inget nytt fenomen. 

Redan nu uppgår exempelvis den officiella inflationstakten (som inte reflekterar den verkliga, stigande, prisförändringen i samhället) till 1,4 procent enligt måttet KPIF (som exkluderar Riksbankens egna sänkningars påverkan på boräntan). Samtidigt uppgår räntan på de flesta sparkonton till 0 procent.

Det betyder att du som kontosparare blir minst 1,4 procent realt fattigare varje år.

Inkomstskatten betalar du förhoppningsvis en gång. Inflationsskatten betalar du dock varje år. 

Men vänta, det finns mer

Den senaste månaden har den svenska kronan fallit med mer än 5 procent mot den amerikanska dollarn. Om du ska ut och resa till USA eller köpa varor i amerikanska dollar kan du helt plötsligt köpa 5 procent färre saker och tjänster än vad du kunde i september för samma belopp. 

En rörelse på mer än 5 procent under en månad hör till ovanligheterna på valutamarknaden. Särskilt för ett industrialiserat och utvecklat land utan officiella krisrubriker. Riksbanken räknar dessutom med en ännu svagare krona framöver (men Riksbanken har alltid fel i sina prognoser, så vem vet).

Ett valutaras kan man även kalla det. Men ingen pratar om denna nedgång i utländsk köpkraft. 

Ingen verkar bry sig. 

Den slentrianmässiga reaktionen blir i stället – en svag krona gynnar svensk exportindustri eftersom våra varor blir billigare i utlandet. Då borde vinsterna stiga och börskurserna. 

Naturligtvis är det så. Men det är också en förenkling av verkligheten. 

Vi är exempelvis långtifrån självförsörjande på en lång rad produkter och råvaror i Sverige. Vi måste till exempel importera drivmedel och vissa metaller för att nämna några saker. Eftersom i princip alla råvaror i världen (och kinesisk export) prissätts i amerikanska dollar blir importen av dessa kritiska insatsvaror dyrare.

Avslutningsvis kan vi med fog säga att det pågår ett krig mot sparande. Kriget tycks dessutom intensifieras i takt med att incitamenten för att spara eroderas bort.  

Följdfrågan blir då naturlig.

Vilken sida av kriget står du på? Och hur skyddar du dig och din familjs besparingar från våra beslutfattares ekonomiska vanvett? 

Christoffer Ahnemark 

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.