Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2021-05-06

SNS: REFORM OM INVANDRING MÖJLIG MED FÖRDELNINGSPOLITIK - RPT

STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Om stora politiska reformer ska kunna genomföras i länder som Sverige, där många partier delar på makten, behövs fungerande kompromisser, en effektiv beslutsprocess och förtroendefulla förhandlingar.

Och även om det finns en rad hinder skulle till och med den politiskt laddade invandringsfrågan kunna lösas, genom fördelningspolitik.

Det framgår av en SNS-rapport av Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet och ordförande i SNS vetenskapliga råd, om sex hinder för politiska reformer.

Han lyfter fram att fungerande kompromisser kan nås genom breda förhandlingslösningar och effektiv kompensation till "förlorarna".

För att beslutsprocessen ska bli effektiv behöver både de politiska förhandlingskostnaderna och "åskådarkostnaderna" minimeras.

Och om förhandlingarna ska kunna vara förtroendefulla behöver man vinna trovärdighet både på kort och lång sikt.

I rapporten konstaterar han att finns flera fördelar med att många delar på makten mellan riksdagsvalen, men att det också finns nackdelar. En är att det kan uppstå låsningar i det politiska systemet när politiken ska anpassas till nya förutsättningar.

"I system där många delar på makten brukar det vara nödvändigt att bredda stödet för reformer genom att kompensera de väljargrupper som annars skulle förlora på reformerna. Men det är lättare sagt än gjort", skriver Johannes Lindvall.

När det gäller några av de frågor som befinner sig högst på den politiska dagordningen i Sverige i dag har de politiska konflikterna en oförsonlig och absolut moralisk karaktär, vilket gör att det är svårt att kompromissa. Det gäller inte minst invandringsfrågan.

"Men också invandringsfrågan och andra, jämförbara frågor har en fördelningspolitisk dimension. Om den dimensionen uppmärksammades mer skulle det troligen bli lättare att komma överens om breda reformer, eftersom kompromisser mellan partier förutsätter ett ömsesidigt givande och tagande", skriver Johannes Lindvall.

Han betonar för Nyhetsbyrån Direkt att även om det till förstone kan se ut som om invandrarfrågan är en fråga om antingen-eller så finns det dimensioner som handlar väldigt mycket om fördelningspolitik.

"Vi ska inte låsa fast oss vid att vissa politiska frågor handlar om absoluta moraliska värden. Man kan ofta hitta fördelningspolitiska dimensioner. Och vi är mycket mer vana att hantera fördelningspolitiska frågor, då har vi demokratiska metoder för att hantera konflikter", säger han.

Enligt Johannes Lindvall kan man säga att de frågor som nu skiljer regeringen och de fyra partierna till höger handlar rätt mycket om fördelningspolitik, exempelvis vem som ska ha sociala rättigheter. Han ser en möjlighet att invandringsfrågan dras in i en mer klassisk vänster-högerkonflikt.

"Och den svenska demokratin har klarat av att hantera skarpa konflikter i vänster-högerfrågor under de senaste hundra åren", säger han till Direkt.

I rapporten tar han upp arbetsrätten som ett aktuellt svenskt exempel på hur politiska aktörer kan bredda stödet för en reform genom att kompensera de grupper som annars skulle förlora på reformen.

De organisationer och partier som vill förändra arbetsrätten framhåller att de nya reglerna kommer att göra det lättare för företagen att anpassa sin verksamhet till nya omständigheter.

De organisationer och partier som motsätter sig förändringen företräder medlemmar och väljare som påverkas negativt – en uppluckring av arbetsrätten gynnar ju i första hand arbetsgivarna; för arbetstagarna minskar anställningstryggheten. Lösningen på denna intressemotsättning blev att arbetsgivarna lovade att kompensera arbetstagarna genom att bidra till utbildningsinsatser som förbättrar utsikterna för människor att få nya kvalificerade arbetsuppgifter och jobb.

Johannes Lindvall bedömer att de svenska partierna och de stora svenska intresseorganisationerna har påfallande goda förutsättningar att bredda stödet för reformer genom politiska överenskommelser.

Jämfört med statsförvaltningen i många andra länder är den svenska effektiv och pålitlig. Samtidigt är regeringens möjligheter att styra förvaltningen mer begränsade än i andra stater, vilket bidrar till att politiska partier som inte ingår i regeringen kan lita på att de beslut riksdagen fattar också genomförs i praktiken.

Sverige är ett litet land, så de politiska beslutsfattarna känner varandra förhållandevis väl, och trots att transparensen i det politiska systemet är hög kan de politiska partierna förhandla i avskildhet i riksdagens utskott, vilket minskar de åskådarkostnader som breda politiska överenskommelser annars tenderar att medföra.

Makten över den offentliga politiken har sedan 1990-talet blivit alltmer uppdelad mellan olika institutioner och geografiska nivåer och mellan offentliga och privata huvudmän.

Det har gjort det svårare att komma överens om breda överenskommelser. Eftersom stora politiska reformer förutsätter just sådana breda överenskommelser är det angeläget att inte alltför mycket av den offentliga politiken hamnar bortom de nationella beslutsfattarnas kontroll, enligt Johannes Lindvall.

Politiska förhandlingar fungerar av allt att döma smidigare om partierna och de enskilda politikerna förstår varandras verklighetsuppfattningar och politiska prioriteringar, och det kan underlättas om de har mer med varandra att göra redan i ett tidigt skede av den politiska beslutsprocessen.

Johannes Lindvall konstaterar att Sverige står inför en rad viktiga utmaningar, samtidigt som det mesta talar för att det också framgent kommer att vara många politiska partier som delar på makten. Sverige är och förblir en proportionell demokrati, där stora reformer bygger på breda överenskommelser, och inte en majoritetsdemokrati där ett enskilt parti kan driva igenom sin egen politik mot andra partiers vilja. Det är därför angeläget att förutsättningarna är så goda som möjligt för breda uppgörelser och kompromisser.

Det första hindret som Johannes Lindvall tar upp i sin rapport är svårigheter med breda förhandlingslösningar eftersom ett reformförslag visserligen kan leda till förbättringar för samhället i stort, men samtidigt ge fördelningseffekt där grupper som företräds av parti A gynnas samtidigt som grupper som företräds av parti B missgynnas.

I en demokrati där A och B delar på makten kan reformen endast genomföras om A erbjuder B något i utbyte, eller som kompensation.

Men det gäller att kompensera förlorarna på rätt sätt – genom breda förhandlingslösningar som inte undergräver eller omintetgör syftet med själva reformen.

Och detta är det andra hindret. Om det krävs en stor och dyr byråkrati för att kompensera förlorarna förtas välfärdseffekten av en reform och det är inte längre säkert att människor i allmänhet har någonting att vinna på den.

Höga politiska förhandlingskostnader är det tredje hindret. Det krävs helt enkelt tid, arbete och andra knappa resurser för att nå fram till lösningar på politiska problem, och om dessa kostnader är alltför höga försämras utsikterna för reformer – även i de fall då de två första hindren i princip skulle kunna undvikas.

Forskning visar, framhåller Lindvall, att de interna kostnaderna ökar i allt snabbare takt ju fler som delar på makten.

"En avvägning måste alltså göras mellan representativitet och behovet av effektivt politiskt beslutsfattande", enligt rapportförfattaren, som tillägger att

av allt att döma minskar de politiska förhandlingskostnaderna också om de politiska beslutsfattarna känner varandra väl och samverkar med varandra regelbundet.

Ju mer politiska aktörer som partier, organisationer och enskilda politiker vet om andra centralt placerade aktörers uppfattningar och politiska prioriteringar, desto mindre blir kostnaderna för att nå fram till breda förhandlingslösningar.

Hinder nummer fyra är höga "åskådarkostnader", det vill säga de negativa effekterna av att grupper och personer som inte är direkt involverade i en förhandling observerar förhandlingen medan den pågår – och inte bara de politiska beslut som förhandlingen leder fram till, vilka förstås måste vara offentliga i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Om de politiska partierna hela tiden måste oroa sig för vad deras medlemmar, sympatisörer, väljare och potentiella väljare kommer att tycka om hur de agerar i varje fas av en lång förhandling ökar de politiska kostnaderna för att förhandla fram reformer, vilket i förlängningen minskar sannolikheten för reformer.

"Vägen runt detta hinder är uppenbar, men ändå kontroversiell i ett modernt samhälle som vårt, där öppenhet och transparens är självklara politiska värden: mycket talar för att det är lättare att genomföra reformer i en demokrati där flera partier delar på makten om partierna har möjlighet att förhandla med varandra i avskildhet", skriver Lindvall.

Han tar som exempel den utdragna regeringsbildningen 2018–2019, som ju tog hela 134 dagar. Graden av offentlighet var hög under denna regeringsbildning, jämfört med många tidigare regeringsbildningar, vilket hängde samman med att talmannen förlitade sig mindre på informella samtal med partiledarna än på formella talmansrundor. Dessa följdes i sin tur ofta av presskonferenser i de politiska partiernas regi.

Den höga graden av offentlighet bidrog troligen till att konflikterna mellan partierna förblev så svårlösta långt efter 2018 års val – även om andra faktorer sannolikt hade större betydelse, enligt Johannes Lindvall.

Hinder nummer 5 handlar om svårigheten att vinna trovärdighet på kort sikt.

För att nå breda överenskommelser måste partierna kunna lita på att de politiska beslut man fattar kommer att genomföras i praktiken. Detta förtroendeproblem har en kortsiktig dimension: kan partierna lita på att besluten genomförs på ett samvetsgrant sätt av regeringen och den offentliga förvaltningen?

Ett exempel på hur de kortsiktiga förtroendeproblemen kan te sig i dagens Sverige är genomförandet av det så kallade januariavtalet, den uppgörelse som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna slöt i januari 2019 och som gjorde att Stefan Löfven kunde bilda sin andra regering.

Johannes Lindvall konstaterar att dessa fyra partier redan i december 2018 hade förhandlat fram en överenskommelse som i fråga om politikens sakinnehåll var påtagligt lik den slutliga uppgörelse partierna sedan offentliggjorde i januari.

Att det ändå dröjde till januari innan Sverige fick en ny regering berodde i hög grad på att Centerpartiet inte litade på att avtalet skulle hållas. Skillnaden mellan januariavtalet och den så kallade decemberöverenskommelsen var i första hand att procedurerna för hur förslagen skulle genomföras preciserades.

"Det var alltså i första hand ett förtroendeproblem som behövde lösas – inte ett sakpolitiskt problem", skriver Johannes Lindvall.

Det sjätte hindret – svårigheten att vinna trovärdighet för politiska överenskommelsen på lång sikt – är också det största.

Johannes Lindvall skriver: Anta att parti A lovar att kompensera parti B för att B påverkas negativt av en reform. Om B fruktar att B kommer att bli politiskt svagare över tid och att A då kommer att kunna utnyttja sitt överläge genom att svika löftet om kompensation kommer B inte att vilja gå med på en reform i dag.

Detta hinder blir förstås särskilt svårt att undvika om reformen i sig kan komma att försvaga en av parterna.

"Det är troligt att förtroendeproblem av detta slag bidrog till att det var just IF Metall och Kommunal som anslöt sig till LAS-avtalet i december 2020", enligt Lindvall.

Många av LO-förbunden har varit oroliga för att arbetsgivarna kom...

Författare Direkt-SE