Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2019-02-07

”Tvivel kring räddaren i nöden”

wysiwyg_image

Denna artikel framgår ur Aktiespararen nummer 1 2019.

Kan centralbankerna komma till undsättning vid nästa kris? Eller är det kapitlet överspelat en gång för alla? Optimisten och pessimisten börjar det nya året med en kontroversiell duell.

En gammal sanning i finanskretsar är att marknaden avskyr osäkerhet. Större osäkerhet går vanligen hand i hand med en bredare utfallsram, en högre riskpremie och lägre värderingar.

Aktier är trots allt en riskabel tillgångsklass med få garantier.

Om något skulle gå allvarligt fel i bolaget, befinner sig aktieägaren längst bak i ledet vid en eventuell likvidation. I goda tider är det få som tänker på hur många gånger det egna kapitalet man faktiskt betalar för ett spännande börsbolag med få realiserbara tillgångar. Fortlevnadsprincipen är både ett implicit och ett explicit antagande.

Skrapar man mer på ytan finns ett än mer välförankrat antagande på marknaden som ligger långt ifrån ursprungstanken med den fria marknadskapitalismen. Vad vi syftar på är givetvis antagandet om att centralbankerna alltid kommer, vill och kan stötta marknaden. Kort sagt: tillföra likviditet när det behövs och lansera storskaliga stimulanser vid behov.

Denna underförstådda överenskommelse har möjliggjort att större osäkerhet avlägsnats från kalkylen. ”Smäller det någonstans så räddar centralbankerna oss” går resonemanget. Med växande politiska motsättningar och ökad polarisering går det dock att ifrågasätta denna tes. Förlorarna i denna historia har börjat revoltera. Och frågan är vad som kommer härnäst?

Pessimisten

Pessimisten börjar med att konstatera att centralplanering som ekonomiskt styrmedel aldrig har fungerat. Direktiv från centralbankssfären är därför dömt att misslyckas. Merparten av befolkningen i världen har heller inte tagit del av den kraftiga tillgångsinflation som fastigheter och finansiella tillgångar erbjudit de senaste åren. Ytterst få äger aktier. I stället har individerna mötts av nedskärningar, nollräntor på sparkonton och en närmast obefintlig löneökningstakt.

Det var inte höjningen av bensinskatten som drog igång ”Gilets Jaunes”-rörelsen. Det djupa missnöjet i Frankrike väntade enbart på en tillräckligt stark gnista som kunde förena folket. Att kravaller och bränder är en del av vardagen i centrala Paris är numera ett tecken i tiden.

Missnöjet är djupt rotat och rörelsen kommer att sprida sig till fler länder.

Allmänheten har förstått att centralbankerna inte skapar något nytt välstånd när nya pengar trycks för att hjälpa marknaden. Välstånd överförs enbart från en grupp till en annan i någon slags omvänd Robin Hood-filosofi, samtidigt som vardagsekonomin blir allt svårare att få ihop för allt fler. Att populismen växer i denna miljö är föga förvånande.

Pessimisten menar att det börjar bli politiskt svårt att motivera nya räddningspaket för banker och reflatera tillgångspriser via expansion av penningmängden. Genuin osäkerhet är därmed på väg tillbaka och denna nyktra syn på tillvaron motiverar högre avkastningskrav och lägre värderingar.

Optimisten

Optimisten håller med om att utvecklingen är bekymmersam och att vad som traditionellt benämnts som ”Greenspan-put” (från den tidigare Fed-chefen) börjar närma sig vägs ände. Var den magiska gränsen går i ett system med globala fiat-valutor är omöjligt att säga, men några biljoner dollar, yen, yuan och euro till går sannolikt att trycka vid en krissituation.

Samtidigt resonerar optimisten att det finns mer som går att göra på andra håll i ekonomin.

Ett exempel är stimulanser via en mer renodlad finanspolitik. Fördelarna med kvantitativa lättnader (QE) kom primärt finansmarknaden och den rikaste andelen av befolkningen till del, men ett program som gynnar gemene man kan bidra till att minska spänningarna.

Flera idéer om ”QE for the people” har föreslagits från en rad välkända ekonomer. Bland dessa idéer finns skattesänkningar för mellan- och låginkomsttagare, medborgarlön och ”helikopterpengar” som går ut på att centralbanken - som en engångsföreteelse - distribuerar nytrycka pengar till befolkningen för att kickstarta ekonomin igen.

Alla dessa förslag har doften av hyperinflation, men för den som är intellektuellt ärlig är det uppenbart att vi redan har kommit långt ifrån den fria marknadskapitalismen. Centralbanken i Schweiz har miljardinnehav i amerikanska börsbolag, ECB har köpt företagsobligationer för miljarder och BoJ köper regelbundet börshandlade fonder för att nämna några exempel.

I en era av centralbanksintervention har volatiliteten liksom räntorna artificiellt tryckts ned. Sanningen är dock att livet är volatilt och att verkliga risker inte kan elimineras med finansiell ingenjörskonst. Badbollen har tryckts ned under så lång tid att en motreaktion är på väg.

Optimisten är förhoppningsfull om att politiker och centralbankschefer ser problemet med att enbart stödja marknaden och stänga spjällen för alla andra. Vägen till välstånd går via fri företagsamhet och en fri marknad, men eftersom båda är en bristvara i denna tidsålder måste politiken anpassas. Annars väntar en våldsam social och politisk revolution.  

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.