Analytikern: "Köpläge i verkstadsjätten"
SKF har gått bra på börsen i år men håller inte samma tempo som verkstadskollegerna Atlas Copco och Sandvik. Inriktningen med ett allt tydligare fokus på kärnverksamheten, där efterfrågan är relativt cyklisk, begränsar tillväxtmöjligheterna men gynnar lönsamheten. I rådande goda världskonjunktur bör aktien, nästan friktionsfritt, röra sig uppåt.
Kärnverksamheten är lösningar som minskar friktionen för roterande axlar eller utrustningar. Kunderbjudandet är antingen produkter med viss kvalitet eller en funktion där prestandan hos kundernas maskiner, utan risk för avbrott, är viktigare än priset på komponenten (kullagret).
Produktutveckling sker kundnära för att förstå behov och hitta möjligheter till bättre lösningar. I ett samarbete med Scania har ett innovativt hjullager minskat friktionen med 30 procent jämfört med standardhjullager. Såväl bränsleeffektiviteten som förarens komfort förbättras. Kostnaderna för forskning och utveckling utgör drygt 3 procent av försäljningen.
Marknaden delas i två segment. Störst är fordonsindustrin, innefattande bilar, lastbilar, bussar med mera. Den marknaden värderas till 150 miljarder kronor. Hit går 30 procent av SKFs omsättning och marknadsandelen är 15 procent. Återstående 70 procent går till ett brett spektrum av industrikunder med applikationer inom allt tänkbart där axlar roterar till exempel vindkraftverk. Den marknaden är värd 220 miljarder kronor och SKFs andel är 25 procent.
Branschledare är tyska Schaeffler som omsätter 135 miljarder kronor. SKF är tvåa följd av amerikanska Timken, med en omsättning på 25 miljarder kronor.
De senaste åren har organisationen förenklats och effektiviserats. Smärre sidoverksamheter har avyttrats, några produktionsanläggningar har stängts, andra har ökat kapaciteten. Färre anställda producerar nu mer, till lägre kostnad och med bättre kvalitet.
Omstruktureringskostnaderna klingar nu av, löpande rationaliseringar fortsätter, och målet om en rörelsemarginal på 12 procent rycker närmare. Lönsamheten är väsentligt lägre på fordonssidan, där volymerna är stora och konkurrensen hård, än på industrisidan, där säkerställandet av en viss funktion är vanligare. På industrisidan är rörelsemarginalen väl över 13 procent.
För att nå 12 procent för helheten ska marginalerna på fordonssidan upp från nuvarande 6 till ambitiösa 8 procent. Det kan gå med effektiviseringar och om SKF och branschen lyckas hålla priserna utan att ge stora rabatter när volymerna växer. Branschen dömdes för kartellsamarbete 2014 av EU-kommissionen, cirka 3 miljarder blev boten för SKF. I efterdyningarna pågår civilmål, uppgörelser med kunder träffas, och myndigheter på flera håll i världen, inklusive USA, utreder.
Målet att växa med minst 5 procent uppfylls med råge i år, då den organiska tillväxten ligger på 8 procent, liksom målet att nettoskulden ska vara högst 80 procent av eget kapital. Finansiellt är formen god.
Aktiens form med ett p/e-tal på drygt 13 räknat på vinstprognosen för 2018 är mindre god jämfört med till exempel Sandviks p/e-tal på 18.
Konkurrenten Timken ökade omsättningen med 17 procent under det tredje kvartalet och resultatet drog iväg med 59 procent. Inför nästa år förväntas en tillväxt på 9 procent och att vinsten per aktie ökar med 18 procent. Aktien handlas med p/e-tal på 18 räknat på 2017 och 15 för 2018. Inräknat nettoskulden värderas Timken till 13 gånger nästa års rörelseresultat. Timken har samma rörelsemarginal som SKF.
Nettoskulden på 22 miljarder kronor tillsammans med börsvärdet ger SKF ett företagsvärde på 108 miljarder kronor som ställt mot rörelseresultatet ger en multipel på låga 11. Applicerar vi Timkens nyckeltal på SKFs resultat ska aktien handlas runt 220 kronor.
Att det finns en uppsida här inses om man betänker att det samlade kapitalet (lån och aktiernas börsvärde) avkastar drygt 9 procent, förvisso före skatt, i dagens låga ränteläge.
Dag Rolander menar att SKF är ett bra case på lång sikt.
Mer problematiskt från värderingssynpunkt är Schaeffler som återkom till Frankfurt-börsen 2015 i oktober 2015 till kursen 12,50 euro. Den har haft en medioker utveckling och står nu i drygt 14 euro.
Schaefflers p/e-tal är inte högre än 8,5 och aktien bör ge en direktavkastning på strax över 4 procent till våren. Intresset för aktien är uppseendeväckande lågt. Det kan förklaras med marknadsettans jämfört med SKFs omkastade fördelning med tre fjärdedelar av omsättningen till fordonssektorn och en fjärdedel till övriga industriapplikationer.
Bolaget kontrolleras också helt av familjen Schaeffler och de aktier som börsnoterats har inte ens en tusendels röst utan saknar rösträtt. Ett av de finansiella målen är att nå en vinst per aktie på 2 euro för 2020 och att dela ut 30–40 procent av resultatet. Aktien ses kanske som en obligation med 4–5 procent avkastning och begränsad vilja från bolaget att ge mer.
SKF:s utdelningspolitik är att dela ut cirka hälften av vinsten per aktie över en konjunkturcykel. När balansräkningen stärkts tillräckligt vankas extrautdelning. I utgångsläget är direktavkastningen på 3 procent bra, men i sig inte tillräcklig för ett köpråd.
I en sammanvägning är utsikterna positiva, bolaget är välskött, kan överträffa förväntningarna i kommande rapporter och aktien borde passera 200 kronor under 2018. Inte spännande men långsiktigt köpvärt.