Börsexperten: "Oljan är nyckeln"

Rysslands export består i allt väsentligt av tre produkter - olja, gas och kol, där de förstnämnda är ungefär lika stora i volym, medan kolet är ungefär 25 procent mindre. I en tidigare analys visade jag att gasproduktionen var nästan omöjlig att göra något åt på kort sikt. Tysklands beroende av Ryssland var för stort.

Olja möjligt

Oljeproduktionen är annorlunda. Ryssland är visserligen världens tredje största producent av råolja, men med en marknadsandel 2020 på bara 12 procent. Den största producenten är USA med 19 procent och lägger vi på fyran Kanada med 6 procent, dominerar Nordamerika världens oljeproduktion. Tvåa i världen är Saudiarabien med drygt 12 procent och femma är Irak med 5 procent, medan UAE (Förenade Arabemiraten) är nummer sju med 4 procent. Om vi räknar arabländerna som vänligt sinnade mot västvärlden, utgör länderna i toppen, exklusive Ryssland, totalt 46 procent av världsproduktionen. Det framstår därför inte som en omöjlig ekvation att plocka bort ett par procentenheter från Rysslands marknadsandel och flytta över till de övriga.

Överkapacitet

Matematik är en sak, produktionskapacitet en annan. Granskar vi utvecklingen för länderna i toppen de senaste tio åren, kan konstateras att USA mer än fördubblat produktionen, Irak ökat med nästan 70 procent och Kanada ökat med drygt 50. Det tyder på flexibilitet och en snabb utbyggnad, men knappast på att det skulle finnas överkapacitet. Rysslands ökning under samma tid är marginella 3 procent, medan Saudiarabien ökat med 12 procent. Räknar vi oljereserverna utgör Ryssland 6 procent av världstotalen, medan saudierna har 17 procent, varför båda länderna håller en nyckelposition vad gäller oljepriset.

Potential

Granskar vi produktionsstatistiken och oljereserverna finns det dock två länder som sticker ut - Iran och Venezuela. Det förstnämnda har en produktionsandel 2020 på knappt 4 procent, men en nedgång i produktionen de senaste tio åren på 30 procent. Venezuela har en produktionsnedgång på hela 80 procent och följaktligen en försumbar marknadsandel 2020. Med samma produktion som för tio år sedan skulle Venezuela vara på tio-i-topplistan. Det mest intressanta är att Venezuela har världens största oljereserver, till och med något större än Saudiarabiens. Även Iran har mycket stora reserver, visserligen på halva Saudiarabien och Venezuelas nivå, men ändå position nummer tre i världen, femtio procent större än Rysslands.

Utsträckt hand

Problemet med Iran och Venezuela är naturligtvis att de står på USA:s (och västvärldens) svarta lista. De är bojkottade på samma sätt som nu Ryssland. Iran straffas för sin kärnvapenutveckling och Venezuela för att de förvandlat landet till en socialistisk enpartistat, inte olik Rysslands, men i Venezuela har det inneburit kaos och total politisk instabilitet. Ett sätt att snabbt pressa Ryssland, vore naturligtvis att USA sträckte ut en hand till både Venezuela och Iran om att släppa på exportförbudet till västvärlden.

Är det sannolikt?

Det känns onekligen som att USA nu måste börja rangordna de bojkottade problemländerna efter hur farliga de är. Då hamnar Rysslands president i en egen klass. Han hotar stabiliteten i världen, medan Venezuela framstår mer som ett ”Cubaproblem”, alltså att ”vi skall inte stötta några kommuniststater på vår egen bakgård”. Iran framstår inte heller som omöjligt att förlikas med, inte minst med tanke på att det var Donald Trump som ensidigt rev upp överenskommelsen. Här har USA inte med sig EU, men har ändå tvingat in dem i den amerikanska fållan.

Vem skall sluta köpa?

Den sista frågan är naturligtvis vem som skall bojkotta rysk olja. Här är bilden tydlig. Europa köper drygt 50 procent av både rysk råolja och förädlade produkter. Kina är tvåa på råoljan med drygt 30 procent, men har en försumbar andel förädlade produkter, medan USA är nummer två på förädlade produkter, utan några direkta råoljeinköp. Det ligger alltså i Europas händer att störa Rysslands export.

Riskerar prisuppgång

Problemet är att alla rörelser kring oljan naturligtvis riskerar att ge kortsiktiga prisuppgångar, exempelvis för att Ryssland vidtar motåtgärder. Ett ännu värre galopperande oljepris gynnar bara Ryssland och förstör för Europa. Därför är det lämpligare att USA börjar med att sträcka ut en försonande hand till Iran och Venezuela. Ett ökat utbud med press på oljepriset kan Rysslands president inte göra något åt.