”En mans folkstorm”
En hand landade på Signaturens axel och höll den i den där sortens grepp som lämnar mentala spår: ömsom blodigel, ömsom gamklo. Man kan utnämna greppet till den raka motsatsen till sval sjuksköterskehand på en febrig panna, och det används främst i näringslivets girigaste (låt vara att konkurrensen om denna hederstitel är hård) cirkel: de ansiktslösa rådgivarna inom företagsaffärer, även kallat ”corporate finance”.
”Men, om det inte är Malte Multum – rikets mest korpiga corpare?”
”Valle, ditt gamla spektakel. Sitter du här och bygger upp en hjärtinfarkt”.
Valör låtsades inte om piken mot den rejäla tallrik av Restaurant Prinsens utmärkta köttbullar, simmande i kaloristinn gräddsås, som stod på bordet utan nickade bara.
”Jag trodde nästan att jag skulle finna dig här. Jag har nämligen ett ärende” förklarade mannen som de senaste decennierna gjort såväl förfäder som kommande generationer ekonomiskt oberoende via sin rådgivningsverksamhet ”Carpe Multum”.
”Vad gäller det?”
”Vi talar om näringslivets mest förvånansvärda skandal just nu, förstås, vad annars?”
”Och mer specifikt?”
”Nordea.”
”Vad menar du?” Signaturens nyfikenhet var härmed väckt.
”Jag menar förstås att flytten måste stoppas och att det är du, via ditt inflytande på alla rikets aktiesparare som måste ordna det.”
”Men varför?”
”Till att börja med: affären är uppenbart dålig för bolaget. Ser du inte hur större ideologiskt drivna verksamheter börjat återkalla sina affärer? Noterar du inte hur småsparare slutar göra affärer med den koloss som för inte alls länge sedan avslöjades med innerfickan full av Panamapapper? ”
”Jo, men å andra sidan … kapitalkraven…” försökte Valör.
”Det där med kapitalkraven skulle de naturligtvis kunna runda eller motverka rejält om bara viljan fanns. Det handlar ju om politiska markeringar. Och när såg vi det senast i ett sånt här sammanhang?”
Signaturen stannade upp mitt i en svepande gest mot potatismoset med gaffeln. Malte Multum krånglade sig ned på stolen mitt emot utan att förlora ögonkontakten. Det är någonting med rutinerade bankers blick som gör att ingen levande människa kan värja sig för de genomträngande strålarna.
”Nu minns jag. Ericssons flytt av huvudkontoret till London. ”
”EXAKT! Och hur gick det, vad du minns?”
”Åt fanders. Men det är ju numera en till naturlag angränsande erfarenhet. Huvudkontorsflyttar lönar sig inte.”
”Du har ju tänkt! Halleluja!” Multum himlade ironiskt med ögonen innan han fortsatte: ” Ericssonflytten blev ju bara nybörjarsufflé. De starka männen i styrelsen ville markera mot dåvarande regim genom att flytta till London, för att göra verklighet av ”om vi inte förbättrar villkoren för svenska direktörer, kanske dom flyttar..” Men det förlorades pengar på lyxbyggen och inom kort, flyttades kontoret tillbaka igen. Och med Ericsson har det ju gått som det har gått. Samma sak var det med Securitas som också gjorde en snabb huvudkontorsflytt och reträtt.”
”Slutsatsen är glasklar. Ingenting blir bättre, men ledningen får fel fokus,” konstaterade Valör.
”Exaktamente. Se även Stora Ensos flytt till Helsingfors. Det bolaget har bränt pengar som om Gudrun Schymans PR-byrå hade mångklonat sig. Och i den lilla skalan hade vi ju Sandvik som slog sönder fina traditioner och tappade fotfästet under en tid när man flyttade från Sandviken till det förment tjusigare Stockholm. Det fungerar inte. Punkt.”
”Vad föreslår du för åtgärder?”
”Till att börja med har svenska institutioner ett stort ägande. För det andra har alltjämt småspararna en ordentlig pott. Varför organiserar ingen dem? Det finns tid kvar, och ingen av oss har väl rätt att stillatigande åse hur politiska och personliga maktmotiv går före aktieägarvärde?”