Slaget om bankernas kassako
ANALYS: Enkla och andra uppstickare kan rita om kartan för storbankerna. Det finns skäl för bankerna att känna oro för sina vinstmaskiners framtid.
De fyra storbankerna har länge varit totalt dominerande på den mycket lukrativa marknaden för kreditgivning med säkerhet i bostäder. Kvartetten har i många år haft en gemensam marknadsandel på 75–80 procent.
SBAB, Länsförsäkringar och några till har fått dela på resten. Ingen av dessa bolåneaktörer har i realiteten utgjort ett hot mot bankernas hegemoni. Snarare har låneerbjudandena från dessa ”uppstickare” varit förvillande lika de som bankerna erbjuder.
Till viss del har kampen om marknadsandelar haft en positiv påverkan på bolånetagarens möjligheter att förhandla om räntan, men ränteskillnaderna mellan bankerna och de mindre aktörerna är ändå förhållandevis liten.
De nya aktörer som nu dykt upp hotar inte hegemonin i nuläget, men eftersom dom uppenbarligen är villiga att sänka boräntorna radikalt, och kunden slipper ”tjafset” med banken om någon eller några tiondelar i räntesänkning i förhållande till listpriset när det är dags för förlängning av bolånet, kan det få effekter även i det korta perspektivet genom att tillväxten i nyutlåningen krymper för bankerna.
Det är inte så konstigt att nya aktörer intresserar sig för bolånemarknaden; storbankerna sitter på en makalös vinstmaskin, med relativt liten risk. Exempelvis utgjorde det svenska räntenettot (skillnaden mellan in- och utlåningsräntan), som är den överlägset största inkomstkällan för bankerna, i Handelsbanken 2017 drygt 55 procent av bankens totala räntenetto. Betydande delar av det svenska räntenettot kommer från den svenska bolånemarknaden. Samma sak gäller SEB, Swedbank och Nordea.
Lyckas de nya aktörerna väl finns det skäl för bankerna att oro sig för framtiden för sina ”vinstmaskiner”. Inte bara för att lönsamheten i bankerna utsätts för ett långsiktigt hot, men även för att denna utveckling kommer påverka strukturen på bankerna. Det enklast sättet att ”slå” ut nykomlingarna är via priset, men drivkrafterna mot ökad ”automatisering” och digitalisering av kreditgivningen och finansieringen lär öka omvandlingstrycket på bankerna, och locka till sig ytterligare nya aktörer som ser en chans att få en del av kakan.
Bankerna har ju tidigare utsatts för liknande påfrestningar, till exempel nätaktiemäklarnas framväxt, vilket tvingat bankledningarna att tänka om med pressad lönsamhet och kundflykt som effekt. Lyckas de nya bolåneaktörerna slå sig in på allvar kommer bankerna tvingas skynda på och troligen radikalisera redan initierade strukturåtgärder till följd av digitaliseringen; till exempel se över kontorsstrukturen vars lönsamhet redan är under press på grund av digitaliseringen av banktjänster och krympa antalet anställda.
Claes Folkmar