Förvaltaren: ”Jag använder teknisk analys för växelkurser”

Analyshuset Goldman Sachs (GS) har i nästan 30 år försökt att spå fair value för växelkurser genom en egen modell. Deras modell antar att reala växelkurser (växelkursen justerat för inflation) tenderar att, över tid, variera kring ett långsiktigt jämviktsläge. Till detta justeras prognoserna för skillnader i ett lands produktivitet och dess handelsbalans (skillnad mellan export och import).

Ett av många problem med att spå växelkurser, med så många rörliga delar, är att många länder dessutom använder olika ansatser på hur inflationen beräknas, samtidigt som olika sektorer, vilka väger olika länder emellan, i en ekonomi möter olika kostnader.

En del skulle nog vilja tillägga ränteskillnader länder emellan som en drivkraft för växelkurser.

Sverige en riskmarknad

En annan påverkansvariabel är rent spekulativa flöden som kan grunda sig på en analys av helt andra områden, exempelvis så ser utländska investerare Sverige som en riskmarknad, eftersom bostadsmarknaden här är känsligare för ränteuppgångar än i många andra länder.

Med en stor andel rörliga lån, ökar också de teoretiska riskerna för bankerna, enligt detta synsätt, vilket innebär att man kanske säljer svenska kronor för att dra nytta av potentiellt försvagad krona.

När GS försöker sig på att förfina beräkningsmetodiken finner de en del intressanta slutsatser. För de flesta ekonomier inom G10 tenderar konsumentprisindex vara viktigaste förklaringsvariabeln för växelkursen. Självkritiskt analyserar de sina egna prognoser och kan konstatera att det varit svårt att, mer än periodvis, sätta ”fair value”.

Kronan kanske inte är undervärderad

Svårigheten beror just på skillnader i hur inflation beräknas i olika länder. IMF gjorde ett inspel i debatten där de menar att ett optimalt inflationsmått bör innehålla en korg av varor och tjänster och möjligen undanta råvaror ur ekvationen, samt hålla jämviktspriset konstant.

På kort sikt menar GS att förändringar i global makro samt landspecifika nyheter väger tyngre, medan inflation, produktivitet och handelsbalans väger tyngre på längre sikt.

Faktum är att en Random Walk-modell (en modell som antar att det inte går att förutspå priset alls) är bättre på att förutspå inflationen på kort sikt än mer vetenskapliga metoder. Resultatet visar att om man får rätt på inflationsprognoserna så tenderar prognosvärdet på växelkursen också förbättras över tiden. För svenskt vidkommande är det intressant att för SEK, NOK och CHF så tenderar dock alternativa mätmetoder till inflationen vara bättre på att förutspå växelkurser.

Givet att man då, som GS gjort, använder alternativa mätmetoder (som fungerar bättre för exempelvis SEK) så anses inte kronan vara så undervärderad som konsumentprisdominerande modeller ger vid handen. CHF är heller inte så övervärderad med denna mätmetod.

Slutsats

Jag studerar konsensusprognoser för inflation och växelkurser för att förstå var marknadens uppfattning ligger på längre sikt, eftersom detta också genomsyrar deras positioneringsansatser.

På kort sikt visar studierna, som ovan beskrivits, att det är mer slumpen som avgör vilken växelkurs som gäller på kort sikt. Därför studerar jag valutor utifrån ett teknisk analys-perspektiv och bevakar samtidigt positioneringsstatistik. Lärdomen är således att ta ”bergsäkra” prognoser från olika analyshus, men även från Riksbanken m.fl. med en rejäl näve salt.

Författare: Jonas Olavi