Malmqvist: Svårförklarlig börsoptimism
Förra börsrapporten hade jag rubriken ”Börsutsikterna mörknar”. Det var den 12 februari och corona-viruset var ett växande hot, men hade ännu inte exploderat i Europa. En vecka senare toppade Stockholmsbörsen. Fem veckor senare hade index rasat 34 procent, det skarpaste någonsin. Då var läget nattsvart och viruset spred sig som en okontrollerbar skogsbrand över Europa. I stort sett alla europeiska länder låste därför in sina medborgare. Den globala konsumtionen rasade och arbetslösheten steg. Frågan var inte om börsen skulle vända upp, utan om raset skulle bli värre än de 60 procent från toppen som inträffade under finanskraschen 2008.
Undrens tid var emellertid inte förbi. Det tog fyra månader, varefter nästan hela börsfallet återtagits, även i USA. Detta skedde parallellt med att börsbolagens kvartalsrapporter under det första kvartalet levererade ett vinstfall på hela 55 procent. Det var första fallet sedan Greklandskrisen 2011 och även klart värre än under finanskraschens värsta kvartal 2008. Inte heller detta skrämde placerarna. Kurserna fortsatte uppåt under hela rapportperioden.
Dessutom var konjunkturindikatorerna under mars-maj en närmast surrealistisk läsning. Det viktiga indexet för inköpschefernas syn på ekonomin i Eurozonen rasade till 34 där normala katastrofer brukar vända på 40. Motsvarande index för servicesektorn rasade i Eurozonen till ofattbart låga 14. BNP-tillväxten under det andra kvartalet rasade med 9 procent i USA, 18 procent i Spanien, samt 12-13 procent i Frankrike och Italien, men stannade på 10 procent i Tyskland.
Även detaljhandelsförsäljningen nådde nivåer som aldrig tidigare uppmätts. Spanien, Frankrike och Italien rasade nästan 30 procent under nivån ett år tidigare, medan Tyskland höll emot med ett fall på 5 procent. USA och Japan föll samtidigt ungefär 10 procent, medan Sverige klarade sig ofattbart bra, med bara 2 procents nedgång. Bilförsäljningen gick samma väg. I april rasade Spanien, Frankrike, Italien och Storbritannien med osannolika 90 procent jämfört med ett år tidigare, medan Tysklands fall stannade på 60 procent, samtidigt som USA gick ner 40 procent och Sverige 30.
Det var då, nu är nu. Bilden av konjunkturen är idag helt annorlunda. Inköpschefernas industriindex har studsat upp och i juli gått över expansionsgränsen 50 i alla större industriländer. Något svagare är indexet för servicesektorn, men i eurozonen landar det på starka 55. Detaljhandeln har dessutom kommit tillbaka markant. I Sverige, Norge, Tyskland och USA ligger den ett par procent över nivån för ett år sedan, medan den i Storbritannien, Frankrike, Italien och Spanien fortfarande ligger aningen under. Återhämtningen är ändå överraskande stark. Bilförsäljningen har däremot inte kommit tillbaka lika markant. Där ligger årstillväxten i de flesta industriländer kring minus 20 procent, men det är ändå en väsentlig återhämtning från botten i april.
Den snabba omsvängningen avspeglar sig också i vinstprognoserna för Stockholmsbörsens bolag (hämtat från Infront). För nästa år skall vinstnivån vara uppe på 2019 års nivå, för att år 2021 stiga ytterligare 12 procent. Detta har dock placerarna redan tagit ut i börskurserna. Räknat i förhållande till 2019 års toppvinst är värderingen ungefär 17 gånger, vilket kan jämföras med perioden efter finanskraschen, då p/e-talet på senaste toppvinst var 7–8. För amerikanska S&P index är p/e-talet något högre, räknat på 2019 års vinster. Det är uppenbart att placerarna har räknat hem en av de snabbaste konjunkturvändningar som vi någonsin upplevt.
Det är dock förhastat. Världsekonomin går nämligen på konstgjord andning. Staterna pumpar in enorma belopp för att hålla arbetslösheten borta. Nästan alla länder i Europa har samma stöd som vi i Sverige, alltså att staten betalar en viss del av lönekostnaden förutsatt att den anställde får behålla jobbet och merparten av lönen, även om arbetstiden reduceras. Då hålls de undersysselsatta utanför arbetslöshetsstatistiken och får förhoppningsvis full sysselsättning när efterfrågan återvänder.
I USA betalar däremot staten arbetslöshetsunderstöd. Därför syns effekterna i sysselsättningen och de är dramatiska. Under april ansökte 21 miljoner privatanställda om arbetslöshetsunderstöd. Det har aldrig tidigare hänt, inte ens i närheten. Under finanskraschen var den värsta månadssiffran 800 w000. Antalet privatanställda rasade nu i april från 129 till 110 miljoner. Under finanskraschen gick sysselsättningen från 116 till 107 miljoner, men det tog 25 månader. Följaktligen är effekterna på den amerikanska statsbudgeten förödande. Det negativa budgetsaldot har på tre månader rasat från minus 5 procent av BNP (vilket redan det är mycket) till 15 procent. Under finanskraschen tog det ett år att gå från minus 1 procent till minus 10.
I eurozonen är effekterna på sysselsättningsstatistiken helt försumbara. En uppgång i arbetslöshet från 7,2 till 7,8 procent är marginellt jämfört med den amerikanska utvecklingen. De verkliga effekterna syns i eurozonens budgetsaldo. Från mitten av mars till första veckan i augusti har saldot gått från minus 1 procent av BNP till drygt 9 procent. Under finanskraschen gick samma saldo från minus 1 procent till en botten på 7, men det tog drygt ett år.
Detta rekordartade statliga lånebehov kan lyckligtvis kombineras med rekordlåga räntor, varför den negativa effekten från lånebehovet på samhällsekonomin blir marginell. Den tioåriga obligationsräntan för världens tolv största industriländer ligger på rekordlåga 0,2 procent, vilket bara slås av noteringen den 9 mars då räntan bottnade på 0,1 procent. Det var mitt under den brännande börskraschen. Om staterna nöjer sig med att låna på två års sikt är därtill räntan minus 0,2 procent. Spararna ger alltså bort pengar för att öka budgetunderskottet. Det har aldrig tidigare hänt. Under finanskraschen var tvåårsräntan som lägst 1,3 procent.
Och slutsatsen? En snabb återhämtning av konjunkturindikatorerna har fått kraftig fart på börsen. Rekordlåga räntor ger dessutom ytterligare kraftfullt stöd. Däremot visar sysselsättningen i USA, liksom budgetutvecklingen i USA och eurozonen att efterfrågan i världsekonomin lever på konstgjord andning. Det håller inte långsiktigt. Lägg ihop det med en mycket hög värdering av börserna och det är svårt att bli överdrivet köpsugen på aktier.