Storleken spelar roll
De flesta sparare har fullt fokus på att hitta nästa stora vinnare på börsen. Desto färre ägnar samma energi åt storleken på innehaven, trots att denna faktor avgör portföljens öde.
Att hitta ett oupptäckt, lågt värderat och snabbt växande företag är många aktiesparares dröm. Vanligen går denna beskrivning hand i hand med en betydande omvärderingspotential och stora möjligheter till kursstegring.
Men där stora möjligheter existerar, finns också stora faror. Det är lätt att dras med i en våg av ljusa framtidsvisioner som målas ut av en engagerad vd eller en vältalig entreprenör. Uppsidan känns så nära att den nästan går att ta på, medan nedsidan är mer avlägsen. I ett sådant optimistiskt skede är det enkelt att tumma på det sunda förnuftet.
Sakta men säkert byggs en för stor position upp i ett och samma bolag och portföljen koncentreras utan att man är direkt medveten om riskerna. Här går tankarna till de en gång i tiden så övertygade ägarna i Ericsson eller Fingerprint, som låg närmast all-in vid toppnivåer.
Denna portföljkonstruktion framstår som uppenbart dumdristig med facit i hand, men dilemmat och verkligheten är svårare än så. För om man får rätt i sin investeringstes vill man självklart ha en så stor position som möjligt för att kunna participera på uppsidan och få utväxling för ens – i många fall veckor av – analysarbete.
Att ha 1 procent av sin totala portfölj på 100 000 kronor i en potentiell 1000-procentare gör ingen större skillnad på nettoförmögenheten om analysen skulle visa sig korrekt. Däremot skulle 10 procent göra viss skillnad, för att inte tala om 20, 30 eller en högre procentandel av portföljen. Ni börjar se problematiken här och ivern att snabbt koncentrera portföljen.
Om man däremot har fel i sin investeringstes och verkligheten inte alls gestaltar sig som tänkt, vill man ha en så liten andel av portföljen som möjligt i aktien. Beroende på vilken typ av bolag och situation kan denna felbedömning sträcka sig från någon decimals sämre avkastning till potentiell portföljkatastrof. Återigen tänk Ericsson eller Fingerprint.
Hur man väljer att storleksfördela sina innehav är ett finansiellt beslut. Men kanske viktigare är det ett emotionellt beslut som får stora konsekvenser för ens portföljutveckling. Nybörjare liksom professionella investerare kämpar därför ständigt med denna evigt aktuella frågeställning: hur mycket ska en aktie väga i portföljen? Vad är för mycket och vad är för lite? Hur kan jag dra fördel om tesen infrias, men inte förlora för mycket om jag får fel?
Inga givna regler
Till många sparares förtvivlan finns det inga givna regler för hur stor respektive hur liten en position bör vara i portföljen, utan enbart olika åsikter och olika arbetssätt. Som så mycket annat på kapitalmarknaden blir oftast svaret ”det beror på” och kan knytas an till potential, riskvilja, övertygelse, placeringshorisont och möjligen konjunkturläge.
Kellys formel
För den matematiskt orienterade placeraren med en förkärlek till regler, kan den så kallade Kellys formel ge en viss guidning i frågan. Formeln utvecklades av amerikanen tillika vetenskapsmannen John Larry Kelly år 1956 och används frekvent inom bettingindustrin för att ge vägledning när risk är värd att ta och när den inte är det.
I börssammanhang ger måttet en grov uppskattning av den lämpliga positionsstorleken. Måttet baseras på den bedömda sannolikheten för positiv avkastning och den uppskattade relationen mellan upp- respektive nedsidan i placeringsalternativet.
Att kvantifiera sannolikheter och risker är däremot lättare sagt än gjort. Risken är överhängande att utfallsramen missbedöms och att sannolikhetsfördelningen blir skev. Aktiespararna manar därför till försiktighet när det kommer till detta mått.
Värdeinvestering
För värdeorienterade investerare finns flera olika tänkesätt när det kommer till innehavsstorlek. Den kvantitativa storleksmekaniken bygger på aktiv riskspridning och köp av billiga aktier, exempelvis i termer av låga p/e- eller p/bv-tal. Med denna strategi används konsekvent en storlek på högst 1–2 procent för varje innehav i portföljen. Diversifiering är A och O och en regelbunden ombalansering tillämpas i metoden.
Den mer kvalitativa grenen inom värdeinvestering är emellertid mer känd. Inom ramen för denna strategi väljs investeringarna mycket selektivt efter ett omfattande analysarbete. Här är det inte ovanligt att varje position kan väga alltifrån 5 procent till 25 procent i extremfall.
Inom den sistnämnde kategorin finner vi några av världens mest framgångsrika investerare, däribland den Omaha-baserade investeringslegendaren, Warren Buffett. Beträffande portföljkonstruktion och storleksfördelning har Buffett själv sagt följande:
”Jag kan inte vara involverad i 50 eller 75 olika investeringar samtidigt. Det är Noak Ark-sättet att investera, något som i slutändan resulterar i ett helt zoo. Jag gillar att lägga meningsfulla summor i ett fåtal, men noga utvalda placeringar”.
Warren Buffett anses av många vara världens främste investerare.
Vad ”meningsfulla summor” innebär kan skilja sig mellan individer och portföljer, men citatet ger en viss vägledning i hur gurun själv resonerar i storleksfrågan.
Ett fåtal, men noga utvalda placeringen ger dock stöd för en mer koncentrerad portfölj - men som kräver mer arbete.
Vår rekommendation
Konkretiserar vi frågeställningen kring storleksfördelningen går det att dra några generella slutsatser. Beroende på investerartyp och placeringsinriktning bör storleken vara tillräckligt stor för att göra skillnad, men tillräckligt liten för att inte kunna riskera hela portföljen vid ett negativt utfall. Hur säker du än är på caset, kan du aldrig utesluta risken att du har fel.
Tänk logiskt. Om du placerar 1 procent av portföljen i en aktie som sedermera halveras, blir påverkan på portföljen en halv procent. Vid stora summor kan det säkerligen kännas i kronor och ören, men för den aggregerade portföljutvecklingen är det långtifrån någon katastrof. Om du har 30 procent i ett bolag som halveras kan nedgången förstöra hela ditt börsår.
Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att på djupet hålla koll på 100 olika bolag med 1 procent vikt vardera i portföljen. Har du exempelvis tid att läsa 400 kvartalsrapporter per år?
Bevakningspositioner, vars syfte är att följa utvecklingen på distans, är en annan sak.
I grundaktieportföljen rekommenderar vi minst 2 procent av portföljen i ett enskilt innehav (högst 50 innehav) och max 10 procent (minst 10 innehav). I exceptionella fall kan en högre storlek tillåtas, men kräver en skriftlig motivering till dig själv och givetvis mer bevakning.
Det är dock klokt att mixa olika innehavsstorlekar i portföljen. ”Eliten” bland portföljbolagen finns i toppen, medan andra positioner måste bevisa sig innan en större storlek blir aktuell. För att kunna kvalificera in till portföljens topp 3 positioner kan extra höga krav ställas. Exempelvis en fördjupad bedömning av historiken, ägarbilden, affärsmodellen, värderingen, ledningens kompetens och så vidare.
Tumregeln är att ju större position du har, desto större övertygelse behöver du ha. Detta gäller inte minst när kursutvecklingen går emot dig. Ställ dig då frågan: Vet jag verkligen något som marknaden inte vet eller rationaliserar jag enbart ett tidigare felbeslut?
Här spelar din erfarenhet en stor roll. Ju mer erfaren du är, desto mer sannolikt är det att du har upplevt liknande situationer tidigare. Kom ihåg att det är okej att ha fel och gå vidare.
Ett annat tips är att bygga upp den önskade portföljvikten successivt, inte omedelbart. Att dela upp aktieinköpet i flera mindre delar har fördelen att utjämna risken för att tajma fel. Spridda inköp under ackumulationsfasen håller en dessutom fokuserad och är ekonomiskt försvarbart eftersom courtagepriserna har fallit kraftigt. Samma sak gäller vid försäljningar.
Bestäm tidigt hur stor position som är lämplig i aktien och köp med fasta intervall. Om du till exempel beslutat att 5 procent är en rimlig vikt i portföljen, kan du köpa 1 procent åt gången vid 5 olika tillfällen. Köp inte enbart på svaghet, utan öka även på styrka.
Tänk på korrelationen
Korrelation är ett annat begrepp som bör hållas i bakhuvudet. Måttet visar hur olika innehav i portföljen samvarierar, det vill säga har en benägenhet att röra sig åt ett liknande håll. Korrelationen går från –1, där aktierna alltid rör sig åt diametralt olika håll till +1, där rörelserna är identiska.
Utifrån ett portfölj- och storleksperspektiv är detta relevant. Säg exempelvis att vi har en likaviktad portfölj med 10 olika innehav. Vi följer storleksregeln ordagrant och har max 10 procent av portföljen i respektive bolag. Så långt är allt väl.
Men vad händer om tre av bolagen i portföljen är verksamma inom samma sektor och är exponerade mot likartade marknadsbetingelser? Har vi tänkt på detta samband i storleksfördelningen? Sannolikt inte.
I detta exempel är risken överhängande för att korrelationen är närmare 1 mellan innehaven eftersom de påverkas av likartade faktorer. På pappret har vi diversifierat, men i själva verket har vi koncentrerat portföljen med 30 procent exponering mot en specifik sektor.
Tänk således på både vilken vikt ni ger era enskilda innehav, men också på hur dessa innehav förhåller sig till varandra i portföljen både sektormässigt, men också geografiskt och konjunkturellt.
Sammantaget arbetar olika investerare med olika storleksfördelningar. Precis som att inte alla skostorlekar passar i skoaffären, passar inte heller samma innehavsstorlek för alla investerare och för alla bolag. Till syvende och sist är det du själv som beslutar vad som fungerar och vilken risknivå som är passande i din egen förvaltning.
Med en genomtänkt innehavsstorlek kan du få både utväxling på uppsidan och samtidigt klara dig från den värsta nedsidan. Rådet är att lägga åtminstone 10 procent av den tid som ni lägger på att hitta nya aktier till att fundera och reflektera över hur er portfölj är sammansatt.
Dina aktieval är självklart centrala för din avkastning, men i slutet av dagen är innehavens storlek minst lika viktiga i att bestämma portföljens öde.